Jag följde häromveckan den senaste debatten i riksdagen där bland annat frågan om fjälljaktens utformning
debatterades. Sinnebilden av att stånga huvudet i väggen har väl
aldrig varit tydligare än när Helén Pettersson (S) enträget envisades med att försöka få svar på sina frågor!
Jag måste vara naiv för jag trodde faktiskt att folkvalda politiker i betydligt större utsträckning hade väljarnas önskan som ledstjärna för sitt politiska värv.
Tyvärr verkar viljan att vara bäst i EU:s klass ha betydligt högre prioritet än att tillvarata väljarnas intressen, i alla fall hos vissa politiker. Därmed inte sagt att jag är motståndare till EU. Europeiska Unionen har ju klart och tydligt påtalat att det är okej att särbehandla i landet boende jägare och att tjänstedirektivet inte påverkar reglerna för jakt.
Detta till trots har jordbruksministern med flera använt (och fortsätter att använda) diskrimineringsdirektivet och tjänstedirektivet som argument för att rättfärdiga gjorda förändringar i regelverket rörande fjälljakten.
När Erik A Eriksson (C) och Bengt-Anders Johansson (M) under debatten så tydligt undviker att svara på Helén Petterssons fråga om varför man valde att inte ens svara på frågan från EU om vi eventuellt inte följer tjänstedirektivet, står det än mer klart. Oviljan att, i annat än ord, värna fjälljägarnas möjlighet till meningsfull jakt i ett långsiktigt perspektiv är slående.
När Johansson sedan pratar om tvång att ändra paragraf tre i rennäringsförordningen med hänvisning till då kommande mål i EG-domstolen blir frågetecknet än större. Frågan har såvitt jag förstår aldrig varit aktuell som i EG-domstolen!
Erik A Eriksson undrar om vi har så stor misstro mot utländska jägare efter att Pettersson berättat om högt jakttryck, nedskräpning med mera och i så fall tycker det är skamligt och hör inte hemma i debatten. Erikssons uppdrag som folk-vald politiker i Sverige är inte att arbeta för jägare som inte bor härSom jag ser det finns det två alternativ: Antingen är alliansens företrädare mycket dåligt pålästa i denna fråga, vilket visserligen inte är acceptabelt men klart möjligt.
Alternativt använder de medvetet desinformation för att nå egenutformade ideologiska mål.
Känslan av att det hela övergått från att handla om att ta ansvar för ett felaktigt beslut, till att handla om att framhäva ett ideologiskt tänkande och därigenom inte tappa ansiktet känns inte avlägsen.
Både Johansson och Eriksson hänvisar till att det i utskottet arbetas för att kunna ta än större regional hänsyn och att EU ska ha mindre inflytande på beslut som rör jakt. Trots detta vill de inte ändra beslutet.
Varför inte agera i enlighet med de möjligheter som ges?
Filip Örnerkrans
ledamot i Jägareförbundets fjällråd
Våra krav står fast trots ändring av paragraf 28
Rovdjur. Att paragraf 28 blivit permanent får inte påverka kravet på att vi ska kunna förvalta varg-stammen genom jakt.
Under försöksåren med paragraf 28 har det inte blivit det blodbad som de
vargkramande förståsigpåarna förutspådde. Nytt är att alla i ett jaktlag får rätt att försvara den jagande hunden mot angrepp.
Från första maj blir det även tillåtet för en granne att hjälpa en utsatt djurägare som inte har möjlighet att försvara sina djur. Tidigare var det djurägaren, en släkting eller en anställd som fick bidra med insatser av detta slag
Nu tror jordbruksministern att dessa ”gåvor” ska göra att acceptansen för rovdjur ökar.
Bästa herr jordbruksminister, under tiden detta kosmetiska dravel pågår kommer stammens antal att öka nära nog lavinartat. Vårens dräktiga vargtikar har säkert fött nära 150 nya individer. Vi får hoppas att ni beslutsfattare inser vad ni har ställt till med, eller så är det bara som vanligt början på valfläsket inför 2010 års val.
Ejnert Anderssen/Runhällen
Hur ska jägarkåren förnyas?
Rekrytering Som relativt nyexaminrad jägare och boende i storstadsområde, har jag ägnat mycket tid att försöka hitta
jakttillfälle och mark att jaga på de senaste två åren.
Jag börjar dock bli upprörd av att läsa att jägarkåren åldras och att man inte gör mycket åt det. Det finns bara ett sätt att ändra trenden enligt min uppfattning: Gör marken och jakttillfällena tillgängliga för många fler. Öppna era marker för utomstående!
Därför tycker jag att Sveaskogs agerande på ett sätt bra är för
jägarkåren.
Nu hör jag många skrika högt i stugorna, men ni ska inte missuppfatta mig, för att jag tycker fortfarande att det är fel att höja avgifterna. Det ska inte handla om pengar utan tillgänglighet.
Jag var väldigt nära att lägga av med jakten efter examen, då det knappt gick att hitta några jakter runt om Stockholm, inte utan att betala en förmögenhet. Jag fick lösa några dagskort för att komma igång men man fick inte blodad tand av dem.
Sedan dess har jag bokstavligen snubblat över mycket bra marker där jag bor och har fritidshus. Då handlar det inte om pengar, utan lite tur och rätt kontakter.
Jag löser fortfarande flera dagskort för att komplettera mitt interesse för bland annat fågeljakt. Man kan säga att det finns möjligheter. Det företaget som jag har använd mig av tillhandahåller många jakter till en hyfsad kostnad och jag har fått mycket valuta för pengarna. Så om detta företag kan hitta marker och ta betalt för sina tjänster, varför kan inte jaktlagen anonsera ut sina jakter, vad än de har att erbjuda?
Där tycker jag att Jägareförbundet bör ta ansvar och hjälpa till med att erbjuda jakträttsinnehavare möjlighet till annonser via sin hemsida eller genom tidningarna.
Det bör vara kostnadsfritt att anonsera för jaktlagen och kunna uppdatera med kort varsel.
Det finns ett företags register som kallas ”Någonstans att jaga” på Jägareförbundets hemsida. Försök att hitta detta utan att använda er av sökfunktionen!
Sist men inte minst, skulle jag vilja ge en känga till projektet i Bogesund.
Hur kan de som är ansvariga för marken vilja öka tillgängligheten för marklösa jägare runt om storstaden när de erbjuder 15 jakttillfällen med hund (varav en älgjakt!), fyra bockjakter och bara ett tillfälle för kvinnor på hela säsongen!
Totalt finns det 2 400 hektar att jaga på.
Det är inte så här vi kommer att få mer jägare i framtiden!
A.M.
Tillåt skyddsjakt på vikaresäl
Säljakt Under senare år har Naturvårdsverket medgett skyddsjakt på gråsäl i syfte att minska de skador sälen orsakar yrkesfisket. Detta har skett mot bakgrund av att gråsälen ökat i antal och på vissa håll gjort yrkesmässigt fiske mer eller mindre omöjligt.
Norrbotten är det län som fått den största tilldelningen av gråsälar. I länet har man också haft en god framgång med jakten. Men detta är inte tillräckligt. I Bottenviken är gråsälen bara en av två vanliga och ökande sälarter.
Den andra är den rödlistade vikaresälen, en säl som enligt många fiskare är den som orsakar störst problem och som trasar sönder fiskeredskap och äter upp fisken. Det är en spridd uppfattning att vikaresälen i dag har en numerär som gör att stammen skulle tåla en omfattande skyddsjakt, men jakten hindras av en omfattande byråkrati kring vikaresälens skyddsstatus. Ska fiskets problem med sälskador kunna kontrolleras genom skyddsjakt på säl måste även jakt på vikaresäl tillåtas på en långsiktigt hållbar nivå. Enskilda skadegörande sälar kan då fällas, och övriga sälar kommer att bli skyggare och mindre benägna att angripa fiskeredskap.
Beroende på tilldelningens storlek kan även stammens storlek kontrolleras och vid behov begränsas. Det finns idag anledning att utöka kvoterna för den skyddsjakten. Ska fiskets problem kunna kontrolleras genom skyddsjakt måste även jakt på vikaresäl tillåtas.
Krister Hammarbergh (M)
Öka respekten för verkligheten
!Vildsvin Vildsvinsdebatten har slagsida. Verkligheten åsidosätts och argumentering har spårat ur.
Vildsvinen beskrivs omväxlandet som värdefullt högvilt, oacceptabla skadegörare eller trafikfara beroende på kunskapsnivå och intresseriktning hos debattören.Och Jägareförbundet har tagit sig för att att – med hjälp av juridiska finesser – uppträda som part i målet. Det hade varit bättre om förbundet med lugn och värdighet kunnat utreda, analysera och presentera en för jägarna, lantbrukarna och trafiken acceptabel lösning. Detta är vad medlemmarna har rätta att förvänta sig. Juridiken bör med fördel överlåtas till Naturvårdsverket såsom behörig myndighet vid hävdande av jaktlagen.
Men låt oss se på verkligheten. All viltproduktion är knuten till naturstrukturen och här kan tre huvudtyper särskiljas:
1) Dominerande odlingslandskap med små angränsande eller insprängda skogsområden.
2) Dominerande skogslandskap,
stora skogsmarker med insprängda jordbruksenheter (åkrar och betes-vallar).
3) Enbart skogsmark.
Problemen med vildsvinsskador har varierande utgångsläge som fordrar flexibla lösningar.
För typ 1 kan stammen kanske hållas på rätt nivå med jakt. Vakjakt på åkrar och lämpliga jaktinsatser i
skogsområdena.
För typ 2 är vildsvinen svåråtkomliga vid dagjakt. Hundjakt och vakjakt försvåras av den odlade
arealens utspridning. Stammen kan inte enbart kontrolleras med jakt på grund av djurens ideliga lokalbyten.
För typ 3 är vildsvinens framfart av liten betydelse.
Jakträtten är knuten till mark-ägandet. Villkor för jakten kan ställas, som i framtida avtal som kan bli mycket dyra för en jaktarrendator.
Metoder för att snabbt återställa balansen vid överetablering bör därför kunna tillgripas. Vid akuta situationer är fällfångst ett utmärkt komplement till vanlig jakt. Att förutsätta missbruk av fällor är en nedvärdering av jägarkåren.
Men trafikmyndigheter, försäkringsbranschen och lantbruksorganisationer vill också vara med och bestämma över vildsvinen. Det är inte bara en fråga för jägarna.
Det handlar om en stor samhälls-angelägenhet, med stor splittringsdynamik. För att undvika en negativ inverkan på Jägareförbundets medlemssituation bör motsättningarna omgående tonas ned och ersättas med respekt för verkligheten
Viking Lönnqvist/Nye
Irrläror om korpen från SOF
Korp I ett inslag i radions Studio 1 om korpar som angripit och dödat 14 kalvar och nårgra lamm intervjuvades redaktören för Vår Fågelvärld, Anders Wirdheim om korpars liv och leverne.
Wirdheim menade bestämt att samtliga kalvar och lamm måste varit döda eller kraftigt försvagade innan korparna gav sig på djuren. Han gjorde bland annat en jämförelse med gamar som kalasar på en zebra. Inte utgår vi från att gamarna tagit död på zebran. Undrar hur fårägarna på Gotland och renskötarna i Norrland bedömde detta uttalande?
Den skyddsjaktsbestämmelse som möjliggör jakt på korp för att skydda ungar av tamdjur inom område för uppfödning av tamdjur och i renskötselområdets kalvningsland har knappast kommit till för att hindra korpen från att angripa döda djur!
Korpen är en läraktig fågel och det är inte svårt att föreställa sig att den snabbt lär sig att ett nyfött djur är ett tämligen hjälplöst byte.
I inslaget fick vi också lära oss att korpstammens kraftiga ökning berodde på omfattande utfodring av vildsvin. Korpars förkärlek för ensilagebalar, sockerbetor, ärtor och annan vegetabilisk föda var något nytt. Det är naturligtvis så att det som sannolikt haft större betydelse i detta sammanhang är alla räntor och annat slaktavfall från såväl älgjakten som övrigt klövvilt.
Man borde kunna förvänta sig mer vederhäftig
information från en representant för korpens be-skyddarorganisation, Sveriges ornitologiska förening.
Hans von Essen
Riksjaktvårdskonsulent
Svenska Jägareförbundet