Jägarna har i årtionden haft ett avgörande inflytande över älgförvaltningen trots att den, fel hanterad, kan orsaka skador på växande skog i miljardstorlek. Svenska Jägareförbundet är och har varit mycket duktigt på att ta tillvara sina medlemmars intressen samtidigt som inte alltid markägarna förmått eller kunnat ta sitt förvaltningsansvar. Södra vill ändra den maktbalansen.
Ska markägare och jägare kunna mötas i samförstånd måste man ha en gemensam målbild om vad, hur och när man ska vidta åtgärder för att balansera klövviltstammarna. Södra föreslår en gemensam utbildningskampanj mellan markägarnas och jägarnas organisationer och Skogsstyrelsen från och med 2011 för att öka kunskapen.
Självklart tror vi på samverkan och samarbete men då får inte den ena parten ständigt ha tolkningsföreträde!

Skogsstyrelsen måste också få ett tydligare mandat som experter på skogstillståndet. Utan ett bra inventeringsunderlag kring fodertillgång och betesskador är det svårt för representanterna att fullgöra sitt uppdrag.
Det är allvarligt att Jägareförbundet inte kommenterar det som är kärnan i Södras budskap, den dramatiskt växande ”granifieringen” av tallståndorter. Enligt Riksskogstaxeringens medelvärden för 2003–2007 i Götaland är andelen ackumulerade betesskador på tallungskog 49 procent!
Idag planteras bara några procent av hyggena med tall i södra Sverige. Självklart får det en mycket negativ inverkan på skogsproduktionen, den biologiska mångfalden och inte minst en framtida älgstam av god kvalitet.
Södras budskap är tydligt, så här får det inte fortsätta! Det är inte det arvet vi vill lämna över till nästa generation. Förslag ska alltid finansieras och för Södra handlar uppdraget om hur samhället kan medverka och fördela medel så att vi uppnår en gemensam viltförvaltning, i god samverkan mellan markägare och jägare.

Lars-Eric Åström
Mats Blomberg
Södra Skogsägarna

Svar på Tal:

Lokal viltförvaltning enda vägen framåt 

Södra hävdar i sitt genmäle angående viltskador i skogen att Jägareförbundet blundar för ”granifieringen”. Det är naturligtvis fel. Förbundet håller med om att detta är ett mycket stort problem i skogsförvaltningen.
Nu gällde debatten inte själva sakfrågan utan hur vi gemensamt kan lösa problemet. Att Jägareförbundet tagit viltskadorna på allvar kan lätt avläsas
i alla de initiativ som förbundet tagit när det gäller arbetet med de lokala samråden samt det gemensamma agerandet för att få fram ett nytt och effektivt älgförvaltningssystem.
Södra säger att det idag råder obalans mellan skogen och viltet. Det är just sådana schablonartade uttalanden som förbundet vänder sig emot.

Förhållandena varierar kraftigt i landet och därför måste också diskussionerna om hur man ska hantera de problem som uppstår ske lokalt.
Är det fel av förbundet att påstå att markägarna inte tagit aktiv del i det lokala samrådet när cirka 30 procent av representanterna för markägarsidan inte kommer till samrådet?
I grunden har markägaren hela makten över jakträtten och därmed även viltförvaltningen – men om man arrenderar ut jakten måste man naturligtvis föra en konstruktiv dialog med dem som ska utföra jobbet. Att säga att markägarna ska ta makt-en över jakten löser inte problemet med oacceptabla viltskador.
Svenska Jägareförbundet bjuder gärna in till fortsatta diskussioner om på vilket sätt vi kan hitta en gemensam lösning på frågan om en tillfredsställande viltförvaltning.

Håkan Weberyd
Hans von Essen
Svenska Jägareförbundet