Skarv. Eirik Granqvist har sannerligen gjort en höna av en fjäder. Den text Granqvist refererar till var inte en utförlig utläggning om skarvars biologi utan en kort sammanfattning av hur man känner igen en storskarv och i första hand hur man skiljer den från toppskarv. Där framgår också att jag förvisso känner till såväl rasen carbo som rasen sinensis. Jag vill på inget sätt upphäva dessa rasbegrepp.

Vad jag i stället påstod var att det är näst intill omöjligt att se skillnad på raserna i fält. Hos främst vuxna fåglar föreligger visserligen generella skillnader vad gäller glansen och hos häckande fåglar mängden vitt. Men individuell skillnad förekommer och överlappningen är stor. Så en ensam fågel på ett skär låter sig inte med säkerhet rasbestämmas. Hos ungfåglar är det ännu svårare.
Min lilla artikel i Vår Fågelvärld illustrerades av en storskarv fotograferad i Skåne i juli. Varken Gran-qvist eller jag kan säkert se om det är en sinensis eller en carbo.
Att carbo förekommer längs svenska västkusten under vinterhalvåret torde vara ovedersägligt. Men intressant nog vet vi egentligen inte – varken Granqvist, jag eller någon annan – i vilken utsträckning rasen förekommer i Östersjön och under vilka årstider.
Detta är inget konstigt utan gäller för många fåglar. Olika raser finns, men de låter sig inte med säkerhet rasbestämmas i fält.

Det är i och för sig inte fel att kalla de i Sverige häckande storskarvarna för ”mellanskarv”,  men för gemene man som inte har det här med fåglars systematik aktuellt tror jag det mest är förvirrande. Det är till exempel en inte helt ovanlig missuppfattning att det finns både storskarv (Phalacrocorax carbo) och mellanskarv (Phalacrocorax carbo sinensis) i Mellansverige, att detta skulle vara två olika sorts fåglar. Det är just det missförståndet jag vill undvika. Att kalla alla för ”storskarv” gör det helt enkelt lättare.

På svenska har vi i allmänhet reserverat särskilda namn på raser för sådana fåglar där det är enkelt att se skillnad – som ”sädesärla” (vår egen gråryggade ras) respektive ”engelsk sädesärla” med svart rygg. Men nordliga lövsångare (rasen
acredula) låter sig inte utan vidare skiljas från sydliga (rasen trochilus). Enklast att i dagligt tal kalla alla för ”lövsångare”. Konstigare än så var det inte.
Eirik Granqvist skriver ”Han uppmanar till en förskräcklig zoologisk förfalskning”. Är inte det att överdriva en smula?

Även om ett antal exemplar av storskarvrasen sinensis en gång fördes från Kina till Holland av människan betyder ju inte det att rasen sinensis skulle sakna naturlig hem-ortsrätt i Europa.
Arten storskarv har i själva verket naturligen spritt sig till nästan alla världsdelar och finns på olika håll med sex raser (inte bara två som Granqvist tycks tro). Den ras som har störst utbredning är just rasen sinensis som förekommer i ett bälte från Kina till Västeuropa. Hela skarvbälte som förbinder Kina med Europa skulle naturligtvis ha funnits även om inga skarvar införts till Holland på 1500-talet.

Granqvist skriver ”Fågeln är nämligen helt främmande för hela Europa, vilket Blumenbach visste redan när han beskrev den och gav den namnet sinensis, vilket betyder den kinesiska.” Detta påstående bygger på en missuppfattning om latinska fågelnamn som inte alla gånger är så rättvisande som man skulle vilja.
Ta blåhaken till exempel. som på latin heter Luscinia svecica, ”den svenska näktergalen”. Med Granqvists tolkning skulle arten vara ”helt främmande” för Finland, Ryssland, Sibirien. Tvärt om är blåhaken i första hand en sibirisk art som förekommer ända bort till Stilla havet. Man ska inte låta sig luras av latinska namn!
Jag deltar gärna i kampen mot onaturliga, införda fågelarter. Men storskarven är inte en av dem.
Magnus Ullman författare, ornitolog