JAKTSKYTTE. Skadskjutning förekommer tyvärr vid all jakt men som regel hittas djuret vid eftersök. Men en del går undan och står tyvärr inte att finna trots idoga eftersök.
Skadeskjutning får aldrig accepteras som ”en oundviklig del av jakten” utan måste allvarligt och seriöst tas i ande och undvikas. Det är inte roligt för någon jägare att i efterhand ångra ett skott men det kan däremot kännas tillfredställande att ha gjort en korrekt bedömning och avstått från att skjuta!
Varför händer det över huvud taget och hur kan man minimera risken för skadskjutning?
Orsaken står till största delen att finna i den mänskliga faktorn även om uttryck som ”djuret rörde sig precis i skottögonblicket” är en vanlig förklaring. Vad innefattas då i begreppet mänskliga faktorn i detta sammanhang? Här följer en listning av några möjliga orsaker till skadskjutning:
• Djuret stod ej rätt eller var i rörelse när skottet gick.
• Vapnet var inte korrekt inskjutet.
• Skytten hade ej kunskap om korrekt träffområde.
• Skytten ryckte av skottet.
• Skytten hade inte stöd.
• Skytten hade hårt stöd under pipan.
• Skytten hade för dålig träning på sitt vapen.
• Skytten fick ”älgfrossa” men sköt i alla fall.
• Skytten blev nervös och förivrade sig.
• Skottet avlossades på för långt håll.
• Felaktig förstoring på kikarsiktet.
• Pipan har inte dragits torr efter inoljning.
• För dåligt skjutljus, dimma eller hällande regn
En orsak till skadskjutning kan också ligga i skyttens bristande rutin att i jaktens spänning göra en korrekt bedömning av när skottet ska gå. Detta i kombination med för lite träning på skjutbanan gör att vapnet inte känns som en del av jägaren själv.
Om man tränar tillräckligt ofta får man på köpet en inbyggd säkerhet och känsla för sitt vapen som i förlängningen ger en trygghet i jakten.
Resultatet från jakten står som regel i direkt proportion till den träning man lagt ner på skjutbanan.
Tommy Persson, Lomma