Vad är problemet med att utfodra vildsvin med bröd? I artikeln påstås att det är ett etiskt och estetiskt problem. På vilket sätt är det ett etiskt problem? Vildsvin är ju liksom tamsvin och människor allätare och tar därmed ingen som helst skada av att äta bröd. Påståendet att vildsvin skulle kunna få tandskador av att äta bröd är helt taget i luften. Det finns ingen forskning som styrker ett sådant påstående.
Är utfodring med bröd då ett estetiskt problem? Ja, om man skräpar ner i naturen. Men det måste man ju inte göra. Självklart ska allt förpackningsmaterial vara bortplockat från brödet innan det utnyttjas som foder.
Foderplatser för vildsvin kan hållas rena och snygga genom att använda foderautomater och exempelvis utnyttja foderlådor med sådan konstruktion att endast vildsvin kommer åt fodret. Åtelplatser för vildsvin kan också hållas rena och snygga genom att använda foderautomater och plåtburkar som fylls med foder och ställs upp och ner med en sten ovanpå. Då kommer bara vildsvin och grävlingar åt fodret.
Våra erfarenheter av vildsvinsjakt vid åtel visar att vildsvinen visserligen kommer till åteln när vi utfodrar med ärtor eller majs via en foder-
automat. Men vi har inte lyckats få vildsvinen att komma regelbundet i skymningen med bara denna föda.
När vi i stället använder bröd har det visat sig att vildsvinen ofta kommer regelbundet, vilket är ett krav för att det ska vara någon idé att vakta. Önskad avskjutning kan då uppnås.
”Åtling för att jaga tror jag definitivt på som jaktmetod. Det kan på många håll vara enda sättet att komma åt vildsvinen”, säger viltforskare Henrik Thurfjell, i samma tidning.
Det är alltså viktigt att inte försvåra åteljakten på vildsvin genom att förbjuda utfodring med bröd.
Utfodring av vildsvin med bröd ökar inte heller vildsvinsstammens storlek.
I Svensk Jakt (nummer 8/09) framförs att Jordbruksverket vill att vildsvinsstammens tillväxt ska stoppas. Hur ett stopp för vildsvinsstammens tillväxt ska kunna genomföras har Jordbruksverket inget recept på, annat än en allmän uppmaning till ökad jakt och möjligheter för länsstyrelserna att beordra skydds-jakt i områden med besvärlig skadebild. Jordbruksverket vill att utfodring av vildsvin ska bli tillståndspliktig. För åtling med mindre mängder vegetabilier ska dock inte tillstånd behövas.
Hur kan vi då hjälpa Jordbruksverket med att stoppa vildsvinsstammens tillväxt? Jo, först genom att få myndigheten att förstå att utfodring av vildsvin inte ökar vildsvinsstammen. Man kan däremot styra vildsvinen från känsliga områden med hjälp av utfodring.
Sedan måste Jordbruksverket inse att en mycket stor del av avskjutningen av vildsvin sker vid åtel. Att då försvåra denna avskjutningsform genom att göra utfodring av vildsvin tillståndspliktig och inte tillåta utfodring/åtling med bröd är definitivt att bita sig själv i svansen. Dessutom kan ju generellt tillstånd för mörkerriktmedel vid vildsvinsjakt övervägas.
Peder Sparre, Karlskrona
Jan-Erik Berg, Växjö
Sven Johansson, Växjö
Sakfel av riksdagsmännen
Svar på tal Vi vill börja med att tacka för att ni har försökt redogöra för regeringens ståndpunkt i fjälljaktsfrågan. I svaret fanns dock inte många nyheter men däremot en del grundläggande sakfel som vi vill kommentera.
Bengt-Anders Johansson (M) och Erik A Eriksson (C) skriver i en debattartikel förra månaden att Sverige inte kan ha regler som särbehandlar jägare utifrån medborgarskap. Frågan har aldrig rört medborgarskap utan var de har sin fasta bostad.
Danmark ändrar sina regler den 1 oktober i år. Regeländringen kommer däremot inte att innebära att det blir fritt för alla att jaga, utan i stället verkar det även fortsättningsvis vara så att jakten i huvudsak kommer att förbehållas dem som bor i Danmark. Det kan också vara på sin plats att nämna att Finland och Norge sluppit ändra sina regler trots betydligt strängare krav än våra gamla regler.
Avseende ert påstående att det kunde innebära indirekt diskriminering att inte upplåta jakt till människor boende utomlands så har EU aldrig nämnt någonting om detta. Frågan är inte berörd i den förfrågan Sverige mottog, vidare är begreppen indirekt diskriminering och indirekt handelshinder inte alls tillämpliga i denna sak. Så vitt vi kan utröna är detta en efterkonstruktion från jordbruksdepartementet. Detta underbyggs också av behandlingen av de svar som inkommit från Norge och Finland.
Ni pratar också om ”samlad juridisk kompetens” som om ni hade ensamrätt på kompetenta jurister. I en och samma mening avfärdar ni kompetensen hos framstående jurister i Sverige, Norge, Finland som hävdar att det är i sin ordning att särbehandla boende i landet . EU- kommissionen och dess jurister har sedermera gett dessa jurister rätt.
Regeringen kunde valt att svara kommissionen på samma sätt som Norge och Finland. Detta till kostnaden av ett frimärke.
Regeringens påstående att man, genom nuvarande regler, gynnar småföretagare som arbetar med jakt-
turism är helt fel. De enda som
gynnas av dagens regler är färre än en handfull helikopterföretag. Dessa företag flyger jägare under en till tre veckor om året och detta står för en mycket liten del av deras inkomst. De företag som däremot verkligen försöker bygga upp service runt jakt-turism har däremot varit tvungna att lägga ner eller reducera sin verksamhet på grund av regeringens beslut – det finns många exempel på detta. Många av dessa är glesbygdsföretag med kompetens inom jaktturismen med allt vad det innebär, dessa är dessutom i hög grad beroende av den för sin inkomst. Vi vill föreslå att regeringen tar sig tid att titta närmare på hur jaktturismnäringen egentligen ser ut.
Avslutningsvis vill vi gärna korrigera påståendet att kommerskollegium skulle vara ”utsett att pröva om regler följer EG-rätt ”. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Det är bara Sveriges domstolar och EU domstolen som prövar dessa frågor. Kommerskollegium har endast en rådgivande och analytisk funktion inom dagliga handelsfrågor – jakt är varken en vara eller en tjänst.
Debatten handlar visserligen om rätten till jakt i våra fjäll men i det större perspektivet handlar den om vem som ska bestämma över jakten i vårt land! Är det enskilda företag, kommerskollegiet eller regeringen?
Nu är frågan avgjord i våra grannländer efter beslut från EU. Varför inte ta hjälp av deras ”samlade juridiska expertis” så att ni därmed kan riva upp beslutet från 2007? Det är ju uppenbart att de hittat någonting som gör att de på ett bättre sätt kan värna om dem som bor där.
Vi frågar oss också om ni över huvud taget läst ”European Charter on Hunting and Biodiversity” som utfärdats av Europaparlamentet och i så fall varför ni inte tagit hänsyn till den? Har ni läst Norges respektive Finlands svar på förfrågan från EU eller det svar som EU lämnat? Där finns en del att hämta.
Vår målsättning står fast. Ändra lydelsen i rennäringsförordningen till som förut ”småviltsjakt skall upplåtas till den som är fast boende i Sverige” och kan upplåtas till övriga.
Filip Örnerkrans/Fjällrådet
Michael Fossum/Jaktreform.nu
Vågar ingen debattera rovdjurens antal?
Debatt I Svensk Jakt nummer 8/09 finns en artikel med rubriken Att låta naturen sköta sig själv, av Åke Edlund. Det är en välskriven och tänkvärd
artikel beträffande rovdjursfrågan.
Jag har försökt att belysa det underliga i resonemanget i det som sägs från Naturvårdsverket.
Myndigheten hävdar att rovdjurs-stammarna är för små för att få större tilldelning för avskjutning. Samtidigt menar man att den ersättning samerna får är för liten i förhållande till de antal rovdjur som finns. Samerna, å sin sida, påstår att de får alldeles för lite ersättning i förhållande till rivna renar. Det är kanske sant, samerna ska inte hålla statens vilt med mat utan att få rimlig ersättning för detta.
I artikeln i Svensk Jakt framkom att rovdjuren tar 40 000 renar och
20 000 älgar per år. Jag vill påstå att Naturvårdsverket inte talar sanning om hur många rovdjur som finns.
Klarar den lilla stam av rovdjur, som verket säger att vi har, att slå så mycket älg och ren?
Jag har försökt få svar på dessa frågor, men misslyckats. Ingen verkar vilja debattera frågan. Törs ingen? Eller tystas den ned?
Någonstans är det fel i Naturvårdsverkets resonemang angående hur mycket rovdjur som finns. Kanske vet myndigheten hur många rovdjur som finns men vill inte stöta sig med miljörörelsen.
Jan Olof Gavelin/Vilhelmina
Flyginventering ingen särskilt tillförlitlig metod för älgräkning
!INventering En flyginventering gjord i snö från december 2008 till februari 2009 sägs vara den största i sitt slag, med en yta på 2,5 miljoner hektar. Sofia Hammarskjöld, ansvarig för viltförvaltningen på Svea-skog, kommenterar utifrån detta älgstammens numerär.
Hon är så pass positiv att detta mycket väl kan motivera de planerade prishöjningarna av jaktarrendena på nästan alla Sveaskogs marker.
Visst, i ärlighetens namn så tillstår den ansvarige, att vissa platser, där älgtätheten är låg, 2–2,5 djur per 1 000 hektar, kan befrias från arrendehöjning. Malå och Hamra uppvisade denna icke jaktbara älgstam. Så pratar givetvis en ansvarig för viltförvaltningen inom Sveaskog. Men flyginventering i sig är inte något nytt påfund. Den har aldrig varit särskilt tillförlitlig, mycket beroende på att älgar har en förmåga att förflytta sig.
För jag antar på goda grunder att varje hektar inte är avscannad, utan det görs någon typ av rutmönster eller liknande, utifrån detta görs det sedan en beräkning.
Det är väldigt få älgar som kan klassas som stationära eftersom de går dit
maten finns.
Älgkor kan dock vara lite mer pålitliga men dra några större växlar på detta kan nog bara ett statligt affärsdrivande verk.
För ett antal år sedan blev älgarna på ett större område i Svealand och norrut räknade från luften. Resultatet visade på 20 djur per 1 000 hektar i vinterstam. Berörda jägare vässade knivarna, laddade skott och vädrade morgonluft. Här skulle det skjutas älg.
Nu sköt inget jaktlag fullt trots de goda prognoserna.
Varje vargrevir sägs beskatta älgstammen med cirka 120 djur per år. Ta då och räkna ifrån antalet vargrevir som Sveaskogs marker härbärgerar, därifrån ska det sedan givetvis dras köttvärde och rekreationsvärde för att få fram ett ärligt arrendepris.
Detta borde vara en självklarhet.
Ejnert Anderssen/Runhällen
"Korpen hackar inte korpens öga"
SVar på Tal Vi har ett ordspråk som lyder: ”Korpen hackar inte korpens öga”Om den inte hackar korpens öga, vems öga hackar den då? Svaret är: renens. Denna jaktmetod hos korpen har gjort att renkon, vajan, som enda hjortdjurshind, fått horn. Korpen och renen lever tidvis i samma miljö, kalfjället. Vajans mutation att utveckla horn, någon gång för länge sedan, har ett sådant överlevnadsvärde att alla vajor nu har horn.
Slumpen förser oss genom mutationer med variationer och livsmiljön rensar bort de olämpliga och förstärker de bättre anpassade, allt enligt Darwin. Att producera horn varje år är krävande men om alternativet är död genom korpens hackande är miljöns val lättförståeligt.
Att kräva fotografiska bevis för att korpen även angriper får och nötkreatur som inte har horn att skydda sig med är som att kräva motsvarande för till exempel evolutionen. Det är som en trosfråga och hör inte hemma i seriösa diskussioner, vare sig hos Ornitologiska föreningen eller i Jägareförbundet. Argumenten ska bygga på kunskap och förtroende för varandras kunskaper och syften.
En bekant berättade för något år sedan om hur han bevittnade tre korpars jakt på en ensam ren på havsisen, renen lyckades rädda sig genom att springa in på en skogbevuxen ö. Hade den renen inte haft horn skulle den blivit
korpmat, vilket i och för sig också behövs.
Korpen tillhör kråkfåglarna som alla har liknande levnadsvanor. Kråkfåglarna är boplundrare. Skatans risbo är till för att skydda ägg och ungar mot kusinen kråkan. Kråkan, skatan och nötskrikan hör till de markhäckande fåglarnas värsta fiender. De tar både ägg och ungar. Vissa arter av
vadarfåglar hotas av utrotning på grund av stora kråkfågelpopulationer. Skyddsjakt året runt och skottpeng på kråk-
fågel som i gamla tider är en nödvändighet.
Lennart Kankaanranta Lule