Sveriges EU-inträde 1995 innebar begränsningar av jakt och förvaltning av såväl den ursprungliga nordatlantiska stor-skarven Phalacrocorax carbo carbo som P.c.sinensis då ingen åtskillnad gjordes mellan dessa två taxa.

Ungefär samtidigt med det svenska EU-inträdet publicerade Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) ”Skarvarna i Kalmarsund” (Lindell m.fl. 1994) där det felaktigt påstås att fynd av skarvben i Skedemosse utgör belägg för att mellanskarven P.c .sinensis häckat på Öland sedan urminnes tider och glädjande ”återkommit” till den svenska faunan efter en månghundraårig mänsklig förföljelse.
Ett påstående som okritiskt anammats inte bara av fågel-
intresserade och fågelskyddsorganisationer utan även av vetenskapliga institutioner som Kungliga vetenskapsakademien (KVA) och universitet samt de ansvariga myndigheterna Naturvårdsverket och Fiskeriverket.  Motsvaranden process och argumentation förekommer i de flesta länder i Europa där ”skarvfrågan” också vuxit i takt med det snabbt ökande antalet P.c.sinensis.

År 2008 sammanställde jag en kritisk granskning av de uppgifter som publicerats om skarven i en essä fritt tillgänglig för alla. Essän väckte viss uppmärksamhet bland annat i Finland där den bidragit till en mycket livlig skarvdebatt under 2009 samt även en myndighetsåtgärd. 
Även i Sverige har skarvdebatten tagit fart, främst tack vare insändare och artiklar i jakttidningar.  Ansvariga myndigheter och miljöorganisationer har i stort sett valt att förbigå den växande debatten med tystnad.
Först ett år efter publiceringen av min essä kraftsamlade SOF i Vår Fågelvärld (7/2009) för att tillbakavisa mina ”fantasifulla och verklighetsfrämmande slutsatser” genom att låta SOF: s fågelskyddsintendent Henri Engström, som doktorerat på arten storskarv, samt redaktören Anders Wirdheim kommentera min essä. Engströms och Wirdheims mycket omfattande kommentarer lyckas med konststycket att inte tillföra en enda ny sakuppgift, däremot framförs medvetna felcitat och rena dumheter som avslöjar både bristande läsförståelse och en bristande vetenskaplig kompetens.
Engström avfärdar helt mina slutsatser men anser häpnadsväckande nog att det kan behövas mer forskning. Ett fräckt tiggeri då staten redan haft betydande kostnader för en undermålig skarvforskning. Saken borde snarare vara föremål för en granskning av Riksrevisionen.

Ledningen för SOF bär ett stort ansvar för att allmänhetens fågelintresse infantiliseras, att vetenskaplig ornitologi ersätts av fabelliknande anekdoter. Runt om i Europa fortsätter debatten om skarven utan att det klart framgår om det är P.c.carbo eller P.c.sinensis som avses.
Samtidigt fortsätter P.c.sinensis expansionen mot norr längs den norska kusten där kontakten med den naturligt förekommande P.c.carbo medför allvarliga genetiska och ekologiska risker. Ett tungt ansvar vilar på naturvårdsmyndigheter och fågel-skyddsorganisationer. 
Härvan av fantasi- och motsägelsefulla förklaringar till att P.c.sinesis, som är en enastående skicklig fiskare och näringsopportunist, funnit sig så utomordentligt väl tillrätta i Europa behöver en rejäl trimning med en skarpslipad Ockhamsk rakkniv.
Med jämna mellanrum bryter förvirrande skendebatter ut, exempelvis om antalet skarvar. En meningslös sifferexercis eftersom antalet P.c.sinesis i den europeiska faunan bör vara exakt lika stort som antalet mårdhundar, det vill säga noll.

Mellanskarven P.c.sinensis är givetvis varken ond eller god, det är en särskilt i parningsdräkt mycket vacker fågel.  Den ilska som många känner ska därför inte riktas mot en oskyldig fågel utan mot ansvariga politiker och myndighetspersoner med krav på att mellanskarven P.c.sinensis omedelbart förs upp på listan över djur som enligt jaktförordningens bilaga 4:1 får jagas från den 1 juli till den 30 juni.
”Skarven” har blivit ännu en symbol för motsättningen mellan stads- och landsbygdsbor. 
Christer Olburs
.