Jag har jobbat med praktiskt skogsbruk i 30 år och lärt mig att se sambanden mellan vilt och fodertillgång. Utgångspunkten tycker jag är tämligen enkel. Man kan inte ha mera djur än man har foder till.
När vi för över detta på våra viltstammar har vi ännu en sak att ta hänsyn till, och det är skador på skog och grödor.
Om vi tittar på våra älgstammar vet vi tämligen väl vad älgen äter sommar och vinter. Under vintern är tallen en viktig föda.

Under 1960- och 1970-talet då älg-stammarna ökade starkt hade vi en förändring i skogsbruket som gjorde att vi fick stora hyggesarealer.  Detta gjorde att älgen i stort sett hade obegränsat med foder.
På 1980-talet hade vi fått en älg-stam som var mycket för stor, vilket inte många förstod då. Skadorna på tallskogen blev större för varje år och skogsbruket börjadeinse problemet med en för stor älgstam
På 1990-talet hade vi den mycket omskrivna Älvsborgssjukan som visade sig enbart vara foderbrist. Under 1990-talet sköt vi också älg-stammen sönder och samman. Man hade stora tilldelningar och sköt utan regler och planering.
2010 har vi en älgstam som är på väg uppåt både i antal och kvalitet. Nu har vi möjligheten att, med erfarenhet från tidigare misstag, få en älgstam i balans med fodertillgången, och skadorna på tall på en
acceptabel nivå.

Idag har trenden vänt i skogsbruket och man har börjat plantera tall igen. Men det kommer att ta lång tid innan vi har en normal fördelning mellan gran och tallföryngringar.
Detta är ett stort problem när det gäller älgens vinterfoder idag. Vi har för små arealer med tallföryngringar och dessa riskerar att betas för hårt.
Naturligtvis kan man göra foderskapande åtgärder men dessa har oftast marginell betydelse.
Vi måste inse att det är tack vare skogsbruket som vi har de vilt-stammar vi har.

När det gäller älgen finns forskning på slaktvikter på kalvar och fjolingar under 1970-talet när stammarna var i balans med fodertillgången. De slaktvikterna har vi inte idag.
Att vi vill ha livskraftiga och stora djur är både jägare och skogsbruk överens om, men när det gäller antalet djur är meningarna ofta delade. När man ska bestämma viltstammarnas storlek måste man börja med att titta på hur mycket foder man har och vilka arter som ska dela på fodret. Vi kan inte som ofta görs när det gäller älgstammarna först bestämma oss för ett visst antal djur utan att titta på förutsättningarna.
Ett instrument för att bedöma fodertillgång finns hos Skogsstyrelsen i form av kartor över föryngringsytor.

Vilken skadenivå som är rimlig för skogsbruket diskuteras flitigt. Vissa skogsbolag har nämnt 2 till 4 procent färska skador. Det är kanske rimligt att lägga nivån där om man betänker att viltet betar en plantering under minst en tioårsperiod.
När jag gallrar ungskog som är anlagd på 1980-talet uppenbarar sig resultatet av en för stor älgstam. Vissa områden kan efter gallring uppvisa mer än 50-procentiga skador. Vad kostnaden för dessa skador är om 60 år när skogen ska slutavverkas är osäkert.

Med detta vill jag belysa hur skogsbruket och skötseln av våra hjortdjur måste gå hand i hand och att skogsfolk och viltvårdare måste utnyttja varandras kunskaper när vi lägger upp riktlinjer för hur vi ska förvalta våra viltstammar.
Seved Johansson ordförande Vimmerby jaktvårdskrets
viltombud för Södra