!Inventering. Att följa viltbeståndens storlek och fluktuationer är som regel både komplicerat och kostsamt.
Det framgår bland annat av att stora resurser idag används för att på ett tillförlitigt sätt hålla reda på de stora rovdjurens antal. Även om vi jägare inte strävar efter samma noggrannhet ifråga om småvilt och övrigt storvilt, finns goda skäl att hålla reda på viltstammarnas storlek och variationer. Men tyvärr är detta inte enkelt. Och det finns en hel del frågetecken vad gäller metodernas tillförlitlighet.
Det är dock inte meningen att här skärskåda alla de aktuella metoderna. I stället är det min uppfattning att det borde vara möjlighet att få en bättre inblick i metodikens felkällor och precision. Den enklaste och troligen bästa åtgärden torde i många fall vara att helt enkelt upprepa inventeringen av ett givet markområde ett fåtal gånger och ifråga om vissa frågeställningar, med någon veckas mellanrum. Görs detta på ett konsekvent sätt bör man få användbara mått på medelvärden och spridning.
Andra mer indirekta metoder som till exempel spillningsinventering är väl också under utveckling. Att det även i de fallen behövs upprepningar och kontroll är uppenbart. Ska de få en vedertagen användbarhet måste de liksom all metodik ge repeterbara resultat. Ibland kan en viss inventeringsmetod också behöva anpassas till olika viltarter.
Inte heller grövre och mer svårtolkade metoder som älgobsen kan förkastas utan vidare. Men den måste nog snart utvärderas eller åtminstone debatteras, annars kommer dess anseende antagligen att sjunka.
Att förbättra inventeringsmetodiken är naturligtvis inte något självändamål. Tvärt om kommer det att vara av stor betydelse i många sammanhang. Bland annat bör det bli möjligt att med större noggrannhet mäta effekterna av olika vilt-vårdsåtgärder, etcetera. Det förefaller också uppenbart att hela problemkomplexet kring populationsdynamik, viltdata, med mera så att säga ligger i tiden.
Det är sedan långt tillbaka i tiden ett känt faktum att jakten och vilt-vården är det bästa sättet att sköta och tillvarata viltet som förnyelsebar resurs. Därför är det angeläget att i föreliggande fall även fokusera på småviltet och dess numerära förhållanden.
Här förordade åtgärder är naturligtvis mer eller mindre kostsamma. Förslaget att införa jägartian på 1980-talet har dock inneburit radikalt förbättrade betingelser i detta sammanhang. Beroende på angelägenhetsgrad med mera måsta även andra medel kunna komma ifråga.
Eftersom våra grannländer har många likartade viltstammar, jaktfientliga förhållanden och så vidare frågar man sig om inte ökat nordiskt samarbete vore av betydande värde, när det gäller hela denna sektor. Troligen skulle det hela leda till intressanta jämförelser, bättre genomlysning av problematiken och dylikt.
Vidar Markström, Norrtälje