I Östergötlands (och Kronobergs län, med flera?) verkar det som om älgförvaltningsområdena (ÄFO) blir avsevärt större än regeringens proposition anger. Länsstyrelsen föreslår sex stycken områden på mellan 106 000 och 253 000 hektar trots att propositionen anger cirka 50 000 hektar. Det är två–fem gånger större områden än föreskrivet. Östergötland är ungefär 997 900 hektar. Det innebär cirka 20 områden. Markägarintressena lär ha föreslagit tre–fem (i snitt på mellan 333 000 och 200 000 hektar). Jägareförbundet i Östergötland har föreslagit elva områden (snitt på 91 000 hektar).

Enligt propositionen ska gränserna baseras på de naturgivna och mänskligt skapade barriärer i landskapet som påverkar hur älgarna rör sig. Både Jägareförbundets och länsstyrelsens förslag förefaller till övervägande delen vara baserade på administrativa gränser för markägande och/eller jaktlag. Har någon över huvud taget brytt sig om att försöka definiera ”barriär” och att kartlägga dessa tillräckligt noga (kanske vattendrag, sjöar, slättlandskap, skog, viltstängsel längs väg­ar) innan man har lagt förslag på ÄFO-gränser?
Ibland tycks gränserna vara dragna med fastighetskartan under ena armen och huvudet under andra. Älgarna har inte en aning, och bryr sig sannolikt heller inte särskilt mycket, om vem som äger marken där de betar eller vem som skjuter efter dem. De är nog mest intresserade av var det finns bra mat och skyddande omgivningar.

Vidare är ett av målen med den nya förvaltningsmodellen att den ska vara ”väl förankrad i lokalsamhället och bygga på kunskap utifrån bland annat inventeringar av älg och skador”. Den förankringen är naturligtvis direkt avhängig ÄFO:s storlek. Betydligt fler personer engageras i den samverkan mellan jägare och markägare som också föreskrivs, om områdena är fler. Kunskapen som älgförvaltningen också ska bygga på, blir också mer direkt än indirekt om vi får fler områden.
Finansieringen är också ett märkligt område. Älgförvaltningen ska enligt propositionen ”i första hand” vara självfinansierad. Det betyder att man också öppnar för alternativ ”i andra hand” et cetera. Personerna i älgförvaltningsgrupperna ”ska kunna” arvoderas. Därmed inte sagt att det är ett tvång. Men det skriver visst Naturvårdsverket i sin föreskriftsremiss: 5 000 kronor per person. Då är det inte underligt om kostnaderna drar iväg.
Alla vet att älgarna ställer till med skador på skog och vid trafikolyckor. Alla vet också att älgstammen förvaltas och påverkas genom jakt och jägare. Då är det i allra högsta grad rimligt att skogsägare och samhället är med och delar på kostnaderna för älgförvaltningen när de får ta del av fördelarna. Låt alltså jägarnas registreringsavgifter och fällavgifter vara så låga att de inte motverkar sitt eget syfte!

Man kan fråga sig vilket betyg elev­en hade fått av ”Magister Riksdag”, om arbetsuppgiften att skapa ÄFO hade varit ett betygssatt prov i en skola? IG, G, VG eller MVG?
Något måste ha gått alldeles på tok. Har man ens brytt sig om att läsa innantill eller har man inte synat andemeningen i propositionen? Vem gör något åt saken om det går åt skogen för markägarna eller åt pipan för jägarna? Vi får hoppas att de tokiga beslut som tas nu inte huggs i sten och varar för evigt. När man blir klokare måste man kunna ändra sig, annars är man nog inte klok. En andra chans kanske vi kan få genom att överklaga eventuella snedsteg.
C G Morath