Vi skjuter på en älgfigur som rör sig med fem meter per sekund, det vill säga nästan fullt sken. Hur ofta kommer det en sådan älg till passet? Visst, det händer, men klart vanligare är att älgen kommer betydligt långsammare eller står stilla. Det innebär alltså att vår träning går ut på att öva oss inför en av ytterligheterna i det breda spektrum av tänkbara hastigheter som en älg kan visa sig med.
Då invänder någon kanske: ”men om man har övat in sig på att skjuta på en snabb älg så är det bara att anpassa sig efter det och minska framförhållningen om älgen går långsammare”.
Men är det så bara det?

Personligen anser jag att om man står på banan och nöter in en viss bestämd framförhållning så är det inte helt enkelt att plötsligt ”tänka om” ifall en älg kommer med bara halva farten mot den man är van vid. Åtminstone för en mindre erfaren jägare.
Jag har själv träffat för långt fram när jag var oerfaren som älgjägare beroende på just detta: Jag hade nött in att jag måste ha en viss framförhållning och fixade inte i den upphetsade situationen då en älg dök upp att parera det faktum att älgen rörde sig med kanske två meter i sekunden i stället för fem. Och jag tror inte att jag är ensam om det.
Man kan visserligen invända att om vi tränar mot en älgfigur som rör sig med halva hastigheten så blir det lika svårt att tänka om åt andra hållet de gånger då den riktiga älgen faktiskt kommer i hög fart. Jo, det är sant. Men sanningen är att jägaren på älgbanan troligen aldrig kan lära sig att anpassa sin framförhållning till alla de otaliga situationer som kan uppstå i verkligheten, knappast ens om man skjuter 1 000 skott på en sommar.
Den kunskapen kan man bara få genom att i verkligheten möta älgar i olika farter. Som så mycket annat i livet, bara praktisk erfarenhet lär dig att till fullo behärska det du gör.

Jag läste nyligen den intressanta boken om yrkesjägaren Thomas Ekberg. Han har som förslag bland annat att man ska minska avståndet till älgen från 80 till 60 meter och att den ska röra sig med halva farten, 2,5 meter per sekund.
Men vad vinner man på det, om det nu är så att man ändå måste möta riktiga älgar för att lära sig skjuta bra på dem?
Jo, två mycket viktiga saker: Dels att träningen ändå blir mera anpassad till de verkliga situationer som de flesta svenska älgjägare oftast hamnar i. Dels att det skulle bli mycket roligare att träna och därmed skulle säkert fler göra det oftare.

Jag tror det är många jägare idag som känner en press och ett obehag inför att åka till skjutbanan. Där ska man stå, ofta inför en stor skara andra människor, och visa upp sin förmåga – eller kanske oftare oförmåga – att träffa en tokskenande älgfigur.
Enbart denna press gör förmodligen också att man skjuter lite sämre än man annars skulle göra. Till slut kanske man ändå har skrapat ihop några halvbra serier och tänker att det är skönt att ha det obehaget avklarat – nu behöver man inte göra om det förrän nästa sommar...
Tänk så mycket bättre för självkänslan och därmed för skjutförmågan och träningslusten att få känna att man klarar av detta riktigt bra, och att det var rätt roligt att åka ut till banan!
Så snälla ni som har inflytande i denna fråga – anamma omgående Thomas Ekbergs förslag: Låt pappälgen springa som en normal älg och inte som en som har eld i baken!

Stig Tonegran, Norrlandsjägare