Jag har tidigare trott på svensk rovdjurspolitik men att det tar tid innan besluten kan genomföras.
Sådan är politiken.
Men jag hade fel. Att rovdjurspolitiken i Sverige har totalhavererat råder det ingen tvekan om för de som är pålästa och insatta i frågan. Inte ens vår landshövding i vårt eget län verkar förstå vad som håller på att hända.
Vad kan vi jägare göra egentligen? Vad är viktigast?

Inventering
Det är enbart vi jägare som inom rimliga kostnader kan inventera och få ett trovärdigt underlag på hur mycket rovdjur vi har i Sverige. Påstår någon något annat så är det en lögn. Vi har gjort ett mycket bra jobb.
Myndigheterna vill ha vår hjälp men sedan arbetar de om siffrorna efter eget tyckande och utan en hållbar motivering. Då uppstår en stor förtroendeklyfta. I och med det så finns ingen anledning att vi fortsätter med inventeringar.
Jag kommer aldrig mer att göra en inventering förrän jag blir lovad ett visst resultat.
Till exempel: Kvalitetssäkras så många spår/föryngringar/individer inom ett område med vår hjälp, blir också avskjutningen enligt en viss tabell. Det ”kontraktet” ska vara undertecknat innan vi jägare går ut igen.

Vargjakt
Licensjakten var ett litet halmstrå att få bort någon enstaka individ som förstör så mycket av min livskvalitet. Jag kan nu bara konstatera att ta bort några enstaka individer förlänger bara dessa utdragna problem vi har. Det är hela revir som måste tas bort.
Skyddsjakt på några enstaka individer hjälper mig inte alls.
Även paragraf 28 är för mig fullständigt värdelös. Gör min hund rätt så ska den söka ut långt från mig. Vad har jag då för hjälp av paragraf 28? Ingen alls.
Med rådande rovdjurspolitik är det bättre att vargen förökar sig och sprider sig till andra ställen i landet. Först då kanske det börjar går upp för politikerna vilka enorma kostnader och vilket lidande denna politik skapar.
Därmed har jag beslutat: Ingen mer vargjakt för mig förrän jag hör ett politiskt
beslut om att vi ska kraftigt sänka vargstammen. Jägareförbundets mål på 150 individer i landet och högst en till två föryngringar per län är ett bra riktvärde.

Eftersök
Detta är en etisk fråga. Jag har tidigare sagt att vi jägare ska absolut inte blanda ihop djurens lidande med en dålig politik. Vi jägare är de sanna djurvännerna. Vi hämtar vårt ekologiska kött direkt från skogen där viltet är en förnyelsebar resurs.
Frågan är nu: Vill politikerna att vi fortsätter med eftersök så måste det sättas in i en större helhet.
Det lidande vi förkortar på trafikskadade djur är ytterst marginellt jämfört med det lidande våra djur får utstå med en ökande vargstam. En vargattack handlar inte om ett snabbt bett i strupen som många tror. I verkligheten handlar det om ett mycket utdraget lidande för djuren. Då heter det att det är naturens gång.

Vad är skillnaden på en viltolycka med bil och en vargattack vad det gäller djurens lidande? Om vargattacken är naturlig så är väl även en viltolycka naturlig (på så sätt att så länge vi ska ha bilar på våra vägar kommer det helt naturligt att bli kollisioner med vårt vilt). Den enda skillnaden är att lidandet vargen skapar är mycket, mycket större för djuren.
Det som komplicerar frågan ytterligare är att vissa eftersök inte går att genomföra på grund av rådande vargstam. En älg med ett brutet ben kan gå flera mil framför en eftersöksjägare med spårhund. Det som krävs är att man i sådana lägen släpper en ståndhund som får stopp på älgen. Med dagens vargpolitik har vi mycket stora marker där det inte går att göra ett effektivt eftersök på grund av vargen. Politikerna har därmed valt en väg med vargpolitiken där djuren får lida.
Vad hjälper då jägarnas insatser för att förkorta lidande, när politikerna tar beslut om en rovdjurspolitik som på flera sätt leder till ett oerhört mycket större lidande?
De största djurplågarna vi har i det här landet är politiker som inte är pålästa och förstår helheten i de här frågorna.

Just nu känner jag mig oerhört bedrövad som djurvän. Jag har förståelse för de duktiga eftersöksjägare som slutar med eftersöken på grund av att deras insatser som eftersöksjägare är försumbar i det stora hela med den rovdjurspolitik som idag förs av Sveriges politiker.
Finns det någon politiker eller empatilös plastnaturromantiker (ni vet vilka jag menar) som kan övertyga mig om något annat så är ni välkomna.

Johan Frost, jägare, djurvän, ansvarig för eftersöksorganisationen i Mora Norra jvk