Med sådana slagord blir allmänheten och speciellt jägarna indoktrinerade vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Men kan inaveln verkligen vara en så stor fara, när vargkullarna enligt forskarnas rapporter inte skiljer sig i storlek från andra länders? Och när inte en enda av de 28 vargar som fälldes i januari 2010 visade antydan till sjukliga förändringar? Hittills har vi inte sett något bevis för inavel i den svenska vargstammen.
Men blir människor tillräckligt länge utsatta för ensidig och felaktig information – till sist tror på den och håller med.
I början av förrförra århundradet, omkring 1820, var rådjursstammen på grund av jakt och de stora stammarna av rovdjur nästan utrotade. Endast på ett gods i Skåne vid Övedskloster fanns det en liten spillra kvar.
Om de var 10, 20 eller 30 stycken kvar, det vet vi inte, men den dåvarande godsägaren begrep situationen. Han beskyddade och vårdade djuren så väl att stammen ökade och spred sig till omkringliggande gods. Under dessa förutsättningar är det oundvikligt att inavel måste ha förekommit regelbundet.
Idag, 180 år senare, har rådjursstammen från dessa få individer ökat till över 200 000 djur. Och dessa är friska och kraftiga i jämförelse med samma djur på kontinenten.
Här finns inget spår av degenerering eller inavel. Hornen är kraftigare än genomsnittet i nästan hela Europa. Hur kan det komma sig, när hela stammen bevisligen härstammar från några få djur som till att börja med var nära släkt med varandra?
År 1906 tog en tjeckisk adelsman ett par bisamdjur från Kanada med sig hem och satte ut dem i ett vattendrag på sin egendom. Avsikten var att bilda en fast jaktbar stam.
Blev det då enligt förväntan? Under 40-talet hade stammen ökat och spridit sig norrut till strax söder om Berlin, och österut mot Polen. Överallt hade den grävt i dammar och vägbankar och gjort ofantlig skada. Till sist anställdes statliga bisamjägare, som skulle hålla efter djuren. Men utbredningen fortsatte.
Senare har den kommit över till Baltstaterna och Finland ända till Sverige. Men om sjukdomar och degenerering hos dessa djur har ingen hört talas.
Vitsvanshjorten i Finland, hur var det med den? Enligt Svensk Jakt nummer 10 2010 köptes 1934 åtta djur från Kanada och skeppades över. Fem stycken kom fram levande, däribland ett handjur. En hane är alltså anfader till de många tusen djur som finns idag. Så många avkomlingar finns från den enda vitsvanshjorten att det bara under årets jakt kunde fällas över 25 000 djur.
Skulle den enorma ökningen vara möjlig utan inavel? Men att det skulle förekomma några defekter eller sjukdomar har vi inte hört talas om.
Hur var det med björnarna? Under 70-talet fanns det inga eller så gott som inga björnar kvar i Sverige, på sin höjd några få på eller omkring Sonfjället. Enligt Naturvårdsverket fanns det omkring år 2005/06 ännu inte 1 000 djur. Någon björnjakt kunde under inga omständigheter tillåtas.
Något år senare när en viltbiolog tog sig an saken fann denne efter noggrann undersökning att det fanns minst 3 000 djur i Sverige. Skulle en sådan ökning av stammen vara tänkbar utan inavel?
Någon antydan om ärftlig sjukdom eller degenerering har heller inte rapporterats. Som utgångsmaterial fanns bara några enstaka djur, alltså en alltför liten genetisk grund. Stammen måste degenerera under sådana förutsättningar, och dö ut – enligt experternas säkra utlåtanden.
Men, raka motsatsen har vi upplevt inför våra ögon. Stammen har ökat förvånansvärt bra utan ryska björnar med friskt blod.
Varför måste vargar importeras för att säkra den biologiska mångfalden?
Gottfried Michold/Leksand