Jag har sedan 2008 försökt hitta ett eget arrende eller del i jaktlag i Västra Götaland. Jag har bra hundar, men det tycks ändå vara svårt, väldigt svårt. Och då är inte jag den som ger mig i första taget. Jag får jaga här och där, och gå som hundförare i olika jaktlag, men jag söker ett eget arrende. Det kan ju låta som att jag inte ska gnälla, men detta är ett rop på hjälp för mig – men också för många fler.
I Västra Götaland kollar jag fastighetskartan och tar reda på markägarens namn och nummer. Ringer och frågar. Men får oftast svaret: ”Nej, där jagar väl Hasse och dom, vet inte så noga. Vi får kött ibland men dom betalar nog inget?”
När man sedan kontaktar jaktlag efter jaktlag är det otroligt stelt och traditionsenligt. Unga främlingar får inte gå med. Helst ska man vara fjärde generationen boende i området och bara ha traditionella hundraser. Har man tur får man vara med i drevet på älg, men detta förmodligen först efter ett par år, och utan bössa.
I Halland och Skåne är det helt annorlunda. Där ser man potentialen, till viljan och engagemanget, man byter jakt med varandra och jagar för gemenskapen. Där tycker man det är kul om någon vill gå i ur och skur med hund och stöta vilt eller rapportera viltväxlar.
Kanske ska jag i stället för Västra Götaland säga norra Göteborg och Bohus län. Jag har aldrig varit med om maken till svårigheter när det kommer till jakt. Jag vet inte om det är köttet man är rädd om, eller handlar det om rädslan att bli av med mark som man har ett muntligt jaktavtal kring, sedan 40 år tillbaka genom morfars kusin...?
Nej, bort med de gamla och sura och öppna upp skog, mark och jakt för oss som har kärleken till skog och natur, och som inte alls bara är skjutglada. Det är ju inte det som det handlar om. Sedan kan vi börja snacka om att värva nytt folk!
Hundförare med många mil i benen