Man undrar vart engagemanget hos våra medlemmar tagit vägen, när gamla gubbar som jag verkar vara de enda alternativen till sådana poster. Kan det vara så att den eviga tystnaden har brett ut sig mellan medlemmen och förbundet?
Jag har under min tid utanför uppdragen kunnat konstatera att den personliga kontakten med konsulent och andra inom län och region mer eller mindre har upphört. Denna så viktiga del av medlemsvården som vi så intensivt pratade om på 1980- och 1990-talet, vart tog den vägen?
En del säger kanske att vi har ju Svensk Jakt och Svensk Jakt Nyheter. Ja, förvisso, men det måste vara mer än organisatoriska förändringar vart tionde år eller nya älgförvaltningssystem som gör att våra medlemmar känner att man allt mindre kan påverka jakten själva.
Kan det verkligen vara det rätta att låta jakten bli mer styrd av tjänstemän och politiker med högre kostnader och administrativt krångel? Är det verkligen vad medlemmen vill ha?
Kretsen ska ju vara närmast medlemmen, men hur gör vi för att återvinna intresset för att delta på våra årsmöten, med mera. Det duger inte att det kommer 17 personer inklusive styrelsen till ett årsmöte med kretsen. Jag är medveten om att en orsak förmodligen är skötselområdena, som ibland lever sitt eget liv inom organisationen. Det är ju alltid bra med nya medlemmar, vilket det tydligen ska satsas på, men är det verkligen den rätta prioriteringen i nuläget?
Kanske skulle man i stället satsa dessa pengar på medlemsvård och att arbeta för en vitalisering av förbundet och en allmän nytändning. Om ett medlemskap i Jägareförbundet känns som en naturlig del av att vara jägare kommer också tillströmningen av nya medlemmar att ske av sig självt.
Vi måste på något vis ta oss tillbaka till det som är Jägareförbundet: en stark röst för jakten in i framtiden. Jag kanske har fel eller överreagerar, men jag tror faktiskt inte det.
Jan Teicert
Ordförande Valdemarsviks jvk
Fd styrelseledamot,
Jägareförbundet Östergötland