Sveriges mest miljö- och klimatvänliga köttproduktion kommer från viltet i våra skogar och från fritt betande kreatur. Säsongen 2009/2010 var avkastningen från viltet 15 000 ton kött av en kvalitet som närmast ska jämföras med ekologiskt nötkött. Denna volym motsvarar 12 procent av nötköttsproduktionen i Sverige, vilket är tre gånger större än produktionen av fårkött och tio gånger större än renköttsproduktionen. Älgen svarar för merparten. Siffrorna är hämtade från officiell statistik.

Jordbruksverkets mål har varit att ekologisk produktion av kött skulle nå upp till 10 procent av den totala produktionen. En viktig komponent av detta är fritt betande djur på ängar och i hagar. Målet har inte nåtts. Bara en mindre del av betesproducerat kött har kunnat klassas som ekologiskt, ofta beroende på kraftfoder och konstgödslad vallodling. Det kan ändå vara rimligt att anta att 12 till 15 procent av köttproduktionen är baserad på bete. Officiell statistik på volymen betesbaserat kött saknas enligt Jordbruksverket. Totalt svarar alltså dessa två uthålliga och miljöriktiga produktionsmetoder för 25 procent av Sveriges nötköttsproduktion.

För närvarande finns minst 300 vargar i mellersta Sverige. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har inte hunnit räkna alla, vilket de officiellt har medgett. Vi utgår från minst 30 valpkullar nu i vår – förra året var det 24 säkrade, det kan ha varit 29 – med 3,5 överlevande valpar i genomsnitt. Till sommaren kommer vi då att ha fler än 400 vargar. Med denna ökningstakt är 1 000 vargar inte så avlägset.

Om man beräknar antal dödade bytesdjur enligt officiellt erkända genomsnittliga antal bytesdjur per år, kommer det att vid 1 000–1 500 vargar motsvara samma mängd kött som tas ut årligen vid jakt, alltså cirka 80 000 älgar.

Med 1 000 vargar i landet lär all meningsfull köttproduktion från älg och rådjur ha upphört. Vargarna har då, för att få tillgång på föda, säkert brett ut sig över hela södra Sverige. Klövviltstammarna har decimerats kraftigt genom att främst kalvarna dödas och älgstammen åldras.

Därefter kommer betande kreatur att bli nästa vargoffer. En stor del av kreatursuppfödning på fritt bete är småskalig och drivs ofta som binäring till annan jordbruksverksamhet. Att stängsla ut vargen är i stort sett omöjligt vid stora betesarealer. Reaktionen från uppfödarna blir nedläggning, vilket redan har börjat ske i några landskap.

Slutsatsen blir att med 1 000 vargar i Sverige förstör vi upp till 25 procent av vår mest miljövänliga och ekologiskt uthålliga köttproduktion. Ersättningen blir uppfödning på stall med kraftfoder från till exempel Brasiliens skövlade regnskogar, eller import av kött från samma land. En gigantisk klimat- och miljöförstöring.

Vem ska bestämma över användningen av våra marker? Är det inte dags att markägare, arrendatorer och LRF som intresseorganisation reagerar med kraft mot denna ineffektiva politiska centralstyrning av vår markanvändning, vilket den förda rovdjurspolitiken utgör.

För Naturskyddsföreningen och motsvarande organisationer verkar det vara självklart att den så kallade politiken ska bestämma över vad våra marker ska användas till. Ägare och arrendatorer göre sig icke besvär att planera hur Sveriges enorma tillgång på bete ska användas. Historien har dessvärre visat hur ineffektiv centralpolitisk styrning är.

Därför känns det lite märkligt att vi har en borgerlig regering som med hårdare lagstiftning och polisiära åtgärder vill få landsbygdsbefolkningen att följa centralstyrningens hårda direktiv.

Mönstret känns igen från gamla tiders kungar och fogdar, men också från modern era som inte är särskilt avlägsen – varken geografiskt eller i tid.

Mats Persson. torparson, jägare och fd utvecklingschef