Riksdagen har fattat beslut om att de svenska rovdjursstammarna ska förvaltas regionalt och Naturvårdsverket har sagt att man ska vara adaptiv (förändringsbenägen, anpassningsbar) i sitt förhållningssätt. Trots detta har tjänstemännen på Naturvårdsverket inte klarat av att gå från en bevarandefilosofi till en förvaltningsdito. De lever fortfarande kvar i tron att de svenska rovdjursstammarnas utrotning är nära förestående.

Svenska jägare genomför, helt ideellt, rigorösa rovdjursinventeringar vartannat år. Dessa följer en noga upplagd plan som länsstyrelserna i landet står bakom. Denna inventering har till exempel i år visat att det i Värmland finns minst 26–27 lodjursföryngringar i vinter. Enligt alla är detta det minsta antalet, man hittar helt enkelt inte alla djur vid en inventering och om det är så att man finner två familjegrupper som är för nära varandra så ska de enligt direktiven räknas som en familjegrupp. Detta även om man ser två stycken samtidigt!

Dessa föryngringar visar att lodjursstammen i Värmland tål en avskjutning åtminstone i paritet med antalet föryngringar, det vill säga cirka 25 djur. Länets viltförvaltningsdelegation har beslutat om 18 föryngringar och vi har minst 26. Varje föryngring räknas x 5,5-6 djur för att få ett mått på totala lodjursstammen. Om man räknar lågt – 5 lodjur per föryngring – kommer det att innebära ett möjligt jaktligt uttag på nästan 40 lodjur. Räknar man 26-18 = 8 föryngringar, ger det 8 x 5 = 40 lodjur för jakt, utan att riskera komma ner till miniminivån.

Syftet med detta är att hålla lodjursstammen i balans med bytesdjuren, främst rådjuren.

I det läget väljer bevararna på Naturvårdsverket att krypa undan riksdagsbeslutet om regional förvaltning. Ett beslut där det tydligt står att länen själva ska bestämma avskjutningen, förvalta lodjursstammen, när det finns tillräckligt många djur av en art i ett län. Bevararna på Naturvårdsverket väljer i det läget ett kryphål genom att påstå att det i hela regionen finns för lite djur, vilket i sig bygger på bristfällig inventering. Här kan man verkligen tala om att ta den enkla vägen ut eller en egen agenda.

Här har man basunerat ut att rovdjursförvaltningen ska ske regionalt och tillsatt viltförvaltningsdelegationer (VFD) i samtliga län. Vilken nytta ska vi känna att vi gör i dessa? Varför utse ett stort antal ledamöter i regionala viltförvaltningsdelegationer och ge sken av att förvaltningen av våra vilda djur sker regionalt och sedan låta Naturvårdsverket ha vetorätt?

Vi tycker att det är mycket tråkigt att regeringen inte lyckas få Naturvårdsverket att följa fattade riksdagsbeslut, regleringsbrev och dess andemening med acceptans för den nya rovdjurspolitiken. Vi som sitter i viltförvaltningsdelegationerna runt om i Sverige ska följa riksdagsbeslutet om rovdjursförvaltningen. Det är vårt uppdrag! Naturvårdsverket har fått samma uppdrag oss veterligen och borde således följa detsamma.

Om vi tittar lite på vad som hänt med den Värmländska vargstammen senaste året finns följande fakta att tillgå:

• År 2010 dog 61 vargar i landet. Av dessa 28 under jakten, varav 9 i Värmland, övriga dog i trafikolyckor, skyddsjakt, drunkning eller andra naturliga orsaker.

• Trots detta finns i dagsläget 23 kända, säkra revir bara i länet.

• Av dessa finns tolv föryngringar vilket är en fördubbling jämfört med föregående år.

• Innebär minst 120 vargar, bara i Värmland.

Dessa siffror är kända och kommunicerade med Naturvårdsverket men de väljer helt enkelt att använda andra, äldre siffror. Varför? frågar vi oss.

Tittar vi i stället på lodjursstammen finns följande kända inventeringsfakta att tillgå:

• "Snookingmetoden" 2010 visade på tolv föryngringar i Värmland.

• Under jakten samma år konstaterades minst 23–24 säkra föryngringar.

• I år kommer så ett beslut om att ge hela mellansvenska samverkansområdet 30 lodjur att fördela på 8 län, som för Värmlands del innebär jakt på 7 lodjur.

De inventeringar som genomförs måste användas av Naturvårdsverket. Inventeringar som dessutom är kvalitetssäkrade av länsstyrelserna i landet. Inte gamla prognoser byggda på dåliga underlag.

Det är mycket viktigt att rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund får rätt underlag för att kunna göra en så bra utredning som möjligt. Detta för att riksdagen i slutänden ska kunna fatta ett klokt beslut för den framtida förvaltningen av våra rovdjur. Vi vill inte utrota något av våra svenska rovdjur, heller inte det matnyttiga viltet. Vi vill vara med och förvalta viltet för att få till stånd livskraftiga balanserade stammar som har en god bevarandestatus. Det gäller allt vilt.

Ann-Katrin Järåsen (S)

ordinarie ledamot VFD Värmland

Annette Sätherberg (S)

ersättare VFD Värmland

Ingemar Tönnberg (S)

ordinarie ledamot VFD Värmland

Lars-Ove Jansson (S)

ersättare VFD Värmland