Det är inget annat än ett uttryck för det fundamentala jakthat som dessa föreningar besitter, och måhända också ett tafatt försök att nå ett sista halmstrå i försvarandet och rättfärdigandet av vår tids mest galna och huvudlösa experiment, nämligen återinförandet av vargen. De angriper från alla håll, men deras artilleri är att likställa med ärtrör, och därmed löjligt enkelt att avväpna. Man börjar med att attackera löshundsjakten som tradition, och menar att Sverige är ett av få länder där sådan jakt över huvud taget får bedrivas. Faktum är att jakt med lös hund bedrivs i de flesta länder i Europa.

För att ytterligare belysa detta kan man titta på de jakthundraser som finns representerade i Sverige. Jag ögnar igenom Stellan Anderssons bok ”Våra Jakthundar”, och finner, när jag räknat enbart de drivande, ställande och stötande raserna att 16 av 38 olika raser är av nordiskt ursprung. Då undrar man ju i sitt stilla sinne, om hundarna av franskt, engelskt eller ryskt ursprung endast är avsedda för export till Norden? Noteras bör att mitt exemplar av boken är tryckt för 15 år sedan, och att det under de senaste åren dykt upp ett flertal utländska raser i Sverige, dock inga nya svenska.

Löshundsjakten hotar vargen, heter det också i skrivelsen. Ja, det var ju föga oväntat att de även drar den slutsatsen. Mer förvånande är hur ogenerat de lägger fram det. Det är alltså vargens angrepp på jakthundar som skulle vara ett hot mot vargstammen.
Men med den oreglerade tillväxt som just nu sker inom vargexperimentet, så kommer de eventuellt beviljade skyddsjaktstillstånd, samt de eventuellt enligt paragraf 28 avlivade vargarna, inte att ha någon som helst effekt på vargstammen.
Men här är rovdjursromantikerna lite som barn med sina leksaker; de kan med svårighet tänka sig att avstå från någon enda.

Vidare pekas på den stress de jagade djuren utsätts för. Författarna till skrivelsen har uppenbarligen aldrig sett en hare komma framför en stövare i sakta mak, sätta sig ner och putsa sig lite, varefter han vänder och springer i riktning mot hunden, för att sedan göra ett ”avhopp”, för att ytterligare försinka hunden. Själv har jag sett det vid ett flertal tillfällen, och jag kan inte för mitt liv ana något uns av stress i en sådan situation. Ej heller tror jag att de har sett idisslande älgar, liggande några meter från en skällande spets.

Det är föga förvånande att man underlåtit att beakta den stress våra viltstammar och tamdjur utsätts för av statens egna hundar, jag menar vargarna.
Man gör även ett oväntat utspel, där man låtsas vilja värna hundarna. Som ett försök att kamouflera syftet med hela skrivelsen, att underlätta vargens spridning i hela landet. Jag tror inte för ett ögonblick att man bryr sig det minsta om jägarnas hundar.

Bland de mest häpnadsväckande argumenten för en konsekvensutredning, dessutom långt under lågvattenmärket, är hänvisningen till hundrädda människor. Detta är något som jag i och för sig givetvis tycker ska tas på största allvar. Men när samma människor som outtröttligt matar oss med uttalanden att vargen inte är någonting att vara rädd för, helt plötsligt börjar prata om hundrädsla, då gör jag som Magnus Uggla… då lägger jag en pizza och går ut!

Michael Ericson, Bäckebo, Nybro