I Svensk Jakt 5/2010 tycker Rolf Gunnarsson, Kumlakretsen, att kretsarna har spelat ut sin roll och att det är tid att se över Jägareförbundets organisation.
det är tredje gången jag läst den åsikten i Svensk Jakt, men några riktiga motiv har det egentligen aldrig framförts utom att det är svårt att få ihop en styrelse och att det bara är fem till tio procent av medlemmarna som besöker årsmötena.
I stället propageras för en organisationsändring som innebär en centralisering och ett större avstånd till medlemmarna.
Enligt min åsikt har kretsarna fortfarande ett stort berättigande, men det är klart att det har betydelse hur stora de är och var de är lokaliserade.
I kretsarnas barndom organiserades de kommunvis och så är det i många fall än idag. Medlemmarna tillförs den krets där de bor, om de inte själva anger något annat.
Detta innebär att det finns en hel del kretsar som har få medlemmar eller saknar jaktbar mark inom sitt område. Ett exempel på det sist nämnda är Stockholms centrala jaktvårdkrets, landets största. Hur det är i Kumla vet jag inte.
Jag kan förstå att det känns frustrerande att försöka engagera medlemmarna under sådana omständigheter.
En viktig uppgift
Jag tillhör, Haninge-Tyresö med cirka 40 000 hektar jaktbar mark, 25 A-licensområden och ändå flera B - och E-licensområden.
Jag tycker att kretsen har en viktig uppgift när det gäller bland annat viltförvaltning och avskjutningsstatistik, kortjakt för marklösa jägare, eftersök av trafikskadat vilt, spillningsinventeringar, lokala samråd, kontakter med kommuner, jaktskytteklubbar och som remissinstans för olika myndigheter, länsstyrelsen, polisen, vägverket, med flera.
Vi organiserar dessutom kretsmästerskap i viltspår och jaktstigsskytte och en kråkjaktdag för att nämna några aktiviter.
Vi får gehör
Vi tycker att vi får gehör när vi för medlemmarnas talan i olika viltförvaltnings- och jaktfrågor. Det är inte alltid lätt och man får inte ge sig. Kretsen tillsammans med riksjägarna svarar exempelvis för viltförvaltningen med kortjakt på all kommunal mark.
Vi fick vägverket att ändra sig när det gäller utbyggnad av viltstängsel på en ny motorväg där man ville prioritera utblickar utan stängsel. Länsstyrelsen har tillåtit skyddsjakt på skarv i Haninge kommun (en av två i Stockholm län) efter ansökan från kretsen och har efter tjat från kretsen tillsammans med länsföreningen beslut-at om en rovviltsinventering som genomfördes vintern 2009.
När det gäller viltförvaltningen tycker vi att vi har en stor uppgift när det gäller att följa viltstammarnas utveckling och då inte bara älg och våra medlemmar svarar upp. Vi har en täckning när det gäller avskjutning av olika vilt på över 80 procent av arealen.
Trots att vi har över 1 200 medlemmar har inte vi heller det lätt att engagera folk till styrelsearbetet eller att få medlemmarna att engagera sig om det inte gäller något som är viktigt för dem själva.
Men vi är nöjda om medlemmar och jaktlag ställer upp vid spillningsinventering och med avskjutningsstatistik eller om det kommer 100 personer till årsmötet och att det ställer upp 100 medlemmar till kråkjakt, trots att utfallet inte blir så stort.
Det är klart att kretsarbetet kan effektiviseras. Troligen kommer det att bildas viltförvaltningsområden i framtiden. Då kan det vara lämpligt om kretsarna i viltförvaltningsområdena bildar en krets -eller att man samarbetar.
Vi har börjat ett sådant samarbete på Södertörn. Däremot var intresset för en hopslagning av kretsarna i olika viltförvaltningsområden inom Stockholms län nästan obefintligt när länsföreningen utredde frågan.
Ett annat sätt att effektivisera kretsarbetet är att flera, särskilt mindre kretsar, går samman.
Viltförvaltning lokalt
Som jag har försökt att visa har kretsarna fortfarande en stor uppgift lokalt när det gäller många frågor, inte minst viltförvaltning.
För att uttrycka det krasst är vi i Haninge-Tyresö inte ett skit intresserade av den totala avskjutningen i länet, utan vill se hur viltstammarna utvecklas i vår krets. Däremot kan vi bidra till avskjutningsstatistiken för hela länet.