Att sätta ut främmande vargar av östligt ursprung i den svensk-norska vargstammen är ett riskfyllt företag som kan sprida sjukdomar i stammen utan att några genetiska vinster görs.

Sedan början av 1900-talet har ärftlighetsläran utvecklats fram till vår tid, med DNA och genforskning. 
Frågan om inavel har misstolkats i så motto att betoningen har dominerats av den rena teoretiska ärftlighetsläran. Särskilt har det framhållits den minskning i genantal eller förändring och därigenom en teoretisk försvagning av arvsmassan. Men är detta riktigt?

Vid aveln av alla våra husdjur har inavel spelat en avgörande roll. Det har handlat om att genom val av de egenskaper som efterfrågats avla på dessa genom så kallad linje-avel. På så sätt har man erhållit en enhetlig ras.

Förutsättningen är att ursprunget till domesticeringen är av sådan natur att variationer kan uppstå i den ursprungliga arvsmassan. Är så inte fallet, och kan sådant inte heller erhållas på annat sätt, är någon framkomlig väg utesluten.

Ett exempel där variationer inte finns är rödräven (Vulpes vulpes). I dess arvsmassa finns ingen variation, som kan spjälka den i underarter. Rödrävar är lika över hela världen, i Australien lika väl som i Nordamerika. Dessutom -ytterst svårtämjd.

Ett annat exempel är vår varg, (Canis lupus). Vargen, med sin utbredning i Eurasien och Nordamerika, har i sin arvsmassa inga variationsmöjligheter och är följaktligen lika över sitt utbredningsområde.

Förslaget att införa ryska vargar i den norsk-svenska vargstammen för att förhindra en förmodad degenerativ inavel, skulle vara ett gott drag. Jag är emellertid av den meningen att detta inte är lämpligt. 
Genetikern och fågelforskaren Ian Rowley har i boken ”Bird life” ingående beskrivit de isolerade grupperna av Superb Blue Wren med en hög grad av inavel. Han uttrycker sin mening om inaveln att den inte är ”den biologiska bov” som många vill ha oss att tro. 
Dessa isolerade grupper i dynområdena längs Australiens ostkust visar inte någon ”inavelsdegeneration”. Hans studier av andra isolerade fågelartgrupper bekräftar hans slutsats.

I en renavlad ärftlighetsgrupp har alla degenerativa anlag utslagits. Ty, om de funnits, och ett genomslag uppstått, vilket förr eller senare måste inträffa, sker snabbt ett utdöende av denna grupp. 
Antalet individer i gruppen har endast den betydelsen att gruppen ersätter den naturliga avgången genom död och predatorer. Näringstillgången bestämmer storleken på gruppen. 
Den svensk-norska varggruppen är en ärftlighetsren grupp. Naturlig invandring i – eller än värre insättning av fångade vargar – i en ärftlighetsren grupp är helt olämplig. Inte någon djuruppfödare låter använda sig av okända avelsdjur.

Vargens avsaknad av variation i arvsmassan garanterar inte att tillförseln av främmande djur inte kan ha negativa effekter. De kan bära på sjukdomar.  Vi vet inte heller hur eller om ärftlighetsmassan påverkas av yttre omständigheter, såsom gifter, strålning, etcetera.
Alla invandrade vargar bör avlivas omgående. De bidrar inte till en förbättring av vår vargstam. Den består av tillräckligt antal individer som genom utbredning och naturliga beteenden omsätter sig. Likadant för andra viltgrupper, fyrfotade som befjädrade. För dem alla gäller det att ge dem den miljö i vilken de gynnas bäst.

Varför denna avelshysteri om vargarna? De är långt ifrån den enda grupp som består av ett begränsat antal individer. Är det för myten att vargen är hunden fader?
Faktum är att hunden följt med människan varhelst hon vandrat över jorden. Och detta från tidig urtid. Ursprunget är det stora antalet arter av vildhundar. Där av den stora variationen i den domesticerade hundarna.
Det vore gott att få slippa den politiska biologiska enfalden.
John Björn Blomstedt, Mörbylånga

Svar på tal

John Björn Blomstedt hävdar att utsättning av varg riskerar att stjälpa, snarare än att hjälpa den svenska vargstammen. Blomstedt anför att man riskerar att föra in nya sjukdomar till den svensk-norska stammen. Det är korrekt. Blomstedts huvudsakliga argumentation går dock ut på att det inte finns några negativa effekter av inavel. Han går till och med så långt som att hävda att vargarna mår bäst om de hålls som ”en renavlad ärflighetsgrupp”.

Blomstedts argumentation går stick i stäv med all vedertagen kunskap inom naturvårdsbiologi och genetik. För att nå målen inom vargförvaltningen måste den baseras en objektiv analys av fakta och tillgänglig kunskap. Samtidigt måste förvaltningen utformas i en dialog med jägarna, brukarna och allmänheten. Blomstedts artikel riskerar att försvåra dialogen, eftersom den förkastar förvaltningsåtgärder baserat på missförstånd av de underliggande biologiska processerna och principerna.
Gener är mallar för att tillverka proteiner. Inavlade individer har mindre genetisk variation, vilket innebär att de inte kan tillverka lika många olika typer av proteiner.

Därmed har de en mindre ”verktygslåda” för att hantera en föränderlig omvärld. Samma sak gäller för en population med få genvarianter, jämfört med en population med stor genetisk variation. Det finns en stor mängd studier av växter och djur, där man visat på negativa effekter av inavel. Det finns också studier där man inte hittat någon effekt. Liten genetisk variation kan, men behöver inte ge negativa effekter.

Däremot står en inavlad population sämre rustad att möta en ändrad miljö, exempelvis i form av nya sjukdomar. När en sådan förändring sker, om den alls inträffar, vet ingen. Därför strävar man inom naturvården efter att förvalta populationer så att man undviker inavel.

Blomstedt hävdar att rödräv och varg ”i sin arvsmassa saknar variationsmöjligheter och därmed är lika över hela sitt utbredningsområde”. Det stämmer självfallet inte. Man har tidigare delat upp rödräven i 48 underarter. Vargen delades in i 24 underarter bara i Nordamerika, även om man sedan reducerat antalet till fem. Systematiska indelningar varierar ofta fram och tillbaka, vilket spelar mindre roll i sammanhanget. De biologiska processerna är däremot viktiga att förstå. Både rödräv och varg är framgångsrika generalister med stor spridningsförmåga. De uppvisar också en stor genetisk variation där de förekommer i stora populationer, eller i populationer som regelbundet utbyter individer. Artbildning, eller uppdelning i raser, sker oftast genom att delar av en population isoleras geografiskt och sedan utvecklas i en annan riktning än den ursprungliga populationen. Utan isolering ser man istället ofta en gradvis förändring i utseende eller beteende över artens utbredningsområde, som i fallet med rödräv och varg.

Blomstedt framhåller betydelsen av inavel som ett viktigt verktyg inom domesticeringen och aveln. Han förespråkar också att man skall skydda så kallade ”renavlade ärftlighetsgrupper” inom viltförvaltningen och naturvården, vilket den svensk-norska vargstammen påstås vara ett exempel på. Det är riktigt att man genom linjeavel, och inavel, kan renodla egenskaper. Det finns dock en uppenbar risk att anlag med negativa effekter får genomslag i en linje eller grupp, med utslagning som följd. Samtidigt får man som redan nämnts en minskad förmåga att hantera en föränderlig miljö. Överlever den isolerade populationen trots allt, så har man skapat grunden för vad som med tiden troligen kommer att bli en ny ras/underart. Det är vad man strävar efter inom husdjursaveln, men knappast inom naturvården. En unik svensk-norsk vargras skulle dessutom ställa helt nya krav på populationsstorlek och bevarandeåtgärder. Är det verkligen vad Blomstedt eftersträvar?

Sverige har genom internationella fördrag förbundit sig att hålla en livskraftig stam av varg, vilket är målet för förvaltningen. Det finns två sätt att uppnå målet. Vi kan välja att hålla en tillräckligt stor stam för att uppnå livskraft och gynnsam bevarandestatus utan genetiskt utbyte med den rysk-finska populationen. Alternativt säkerställer vi utbyte av individer mellan den finsk-ryska populationen och den svensk-norska. I det senare fallet kommer det att krävas en betydligt mindre vargstam för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Utbytet kan ske genom invandring, eller genom att man flyttar individer. Självfallet vore det enklare och billigare om invandringen skedde naturligt. Till skillnad från vad Blomstedt anför spelar det dock självfallet biologiskt sett ingen roll om vargar flyttats in eller vandrat in.

Den isolering som Blomstedt förespråkar saknar genetisk grund. Vidare kräver den dels en större population redan idag jämfört med en population som inte är isolerad, dels kan den på sikt leda till att vi får en egen skandinavisk vargras. Ur jägar- och brukarperspektiv är det även viktigt att hålla i minnet att en absolut förutsättning för jakt på varg inom överskådlig tid är att det förekommer utbyte mellan populationerna.

Fredrik Widemo, docent, naturvårdsansvarig Svenska Jägareförbundet