I Svensk Jakt nr 9/2010 debatterade John Björn Blomstedt under rubriken Riskfyllt sätta ut främmande vargar. Niklas Holmqvist, biolog på Svenska Jägareförbundet, försöker här reda ut begreppen.

Text Niklas Holmqvist

I mitt jobb som forskningskommunikatör på Svenska Jägareförbundet ingår att alltid vara objektiv och förmedla saklig information till alla som efterfrågar den. Det är alltså inte min uppgift att försöka påverka debatter utan att tillföra fakta.
I John Björn Blomstedts (JBB) debattinlägg finns dock så många misstolkningar av biologisk kunskap att jag känner mig tvungen att förklara lite om genetik.

Rödrävens genetik
Genetisk variation finns inom, i princip, alla arter på jorden. Rödrävens stora spridning över världen och dess förmåga att anpassa sig är en produkt av hög genetisk variation inom arten, inte tvärtom som JBB tolkat det. JBB menar att rödräven saknar genetisk variation och därför inte kan ”spjälkas upp i olika underarter”.
Begreppen art, underarter eller raser är av människan påhittade för att kunna katalogisera naturen. I vissa vetenskapliga arbeten har man delat in rödräven i 48 underarter medan man i andra klumpat ihop alla dessa former av rödräv till en art. Skillnaden mellan dessa populationers genetik varierar över tid då utbyte av genetiskt material sker eller grupper isoleras.
Slutsatsen är, hur som helst, att rödräven är en art som innehåller en enorm genetisk variation. Detta kan exemplifieras med den stora variationen i pälsfärg eller att det är stora skillnader i storlek på rödrävar i nordliga och sydliga populationer.

Genetiskt urval
JBB har genomgående blandat ihop det naturliga urvalet med riktad linjeavel hos tamdjur och har svårt särskilja dessa i grunden helt skilda processer. I naturen sker ett urval av starka individer, så kallad naturlig selektion. Djur väljer också partners som ger bäst ungar vid parning, så kallad sexuell selektion.
I den sexuella selektionen ingår att djur väljer partners som skiljer sig genetiskt från dem själva för att rusta ungen med varierat immunförsvar, etcetera. Detta har man sett hos flera djurarter. Bibehållen hög genetisk variation inom arten är alltså naturens sätt säkra artens fortlevnad. 

Linjeavel är ett mycket kontrollerat urval och riktar sig mot att minska variationen för att uppnå en önskad egenskap, till exempel en ny hundras. Tyvärr, leder detta urval ofta till oönskade bieffekter vilket alla som sysslat med hundavel känner till. 
Inavel i naturen är en effekt av bristande tillgång och urval av partners oftast beroende på någon form av isolering mot andra populationer. När det finns för få individer att välja mellan kan djuret välja att para sig med en partner som normalt ratats. Det naturliga urvalet är så att säga satt ur spel.

Svenska vargstammens genetik
Olika arter har olika stor förmåga att stå emot inavelseffekter. Inavel är framför allt skadligt om det inom den minskande genetiska variationen finns gener med direkt skadliga egenskaper. Men minskande genetisk variation gör också en -population sämre rustad för framtida förändringar i dess livsmiljö.
JBB lyfter fram den svenska vargpopulationen som en population utan skadliga gener och därför ska all invandring förhindras. JBB benämner den svenska vargstammen som en ”renavlad ärftlighetsgrupp” och menar att denna bör skyddas mot all form av invandring och införsel av nytt genetisk material.
Det är svårt att tolka vad JBB menar med detta resonemang. Den svenska vargstammen är i grunden en utpost av den ryska stammen. Den svenska stammen (eller snarare den skandinaviska) bildades av ryska invandrade vargar och även idag sker ett visst utbyte av vargar mellan Ryssland och Sverige. Men detta är i dagsläget inte tillräckligt för att undvika att inaveln ökar.

Om Sverige vill behålla en svensk livskraftig vargstam på lång sikt (vilket är ett väl förankrat politiskt beslut) så pekar alla vetenskapliga resultat på att antingen tillåts stammen utökas med många hundra individer eller så måste ett tillskott av individer från andra -populationer säkras.
För att vargjakten ska kunna kombineras med det politiska målet om en livskraftig stam krävs alltså att införsel av nya varggener sker.