Undertecknad har i tidigare debattinlägg i Svensk Jakt försökt visa, att dagens Sverige är en olämplig plats för varg, att vargen inte är utrotningshotad och att hela ”Projekt Varg” är mycket dåligt genomtänkt. Drömmen om en renrasig varg i de svenska skogarna är dessutom en utopi.

I Nordamerika finns ett mycket stort antal varghybrider (korsningar mellan varg och hund). Uppskattat antal är någonstans mellan
200 000 och 1 000 000 djur. De flesta finns i privat ägo, som sällskapshundar.  Många av hybriderna har släppts ut i det fria och har därmed kunnat para sig med vilda vargar.
I en artikel skriver Roland Keys vid New York Museum att andelen hundgener och coyotegener ökat i de amerikanska vargpopulationerna under senare tid.

En annan känd vargforskare i USA, professor Valerius Geist, konstaterar med anledning av dessa forskningsresultat att de visar vad talet om rasrena vargar är värt. I bebyggda områden kommer vargarna med tiden att genom hybridisering att bli vildhundar, bekräftas av denna undersökning.  
I Sverige finns gissningsvis 500–1 000 varghybrider i privat ägo. I Finland, Ryssland, de baltiska staterna och i Italien finns väldigt många varghybrider i privat ägo. Detta är allmänt känt och har även konstaterats av sju miljöpartister som i en motion (1997/98:Jo502) till riksdagen föreslog att all uppfödning och försäljning av varghybrider skulle förbjudas. Om varghybrider skriver miljöpartisterna:
”Hur den kommer att bli och vilka beteenden den kommer att uppvisa, vet man inte riktigt. Vad man helt utan överdrift kan säga om varghybriden, är att den i hög grad är oförutsägbar i sina beteenden.  Jaktlusten finns där hela tiden.”

I det fria har man konstaterat varghybrider i Norge, Finland, Tyskland, Ryssland och de baltiska staterna. I gränsområdet mellan Ryssland och Finland finns många varghybrider.
Av hybridvalparna i en kull i Norge (resultatet av en tjuvparning mellan en hund och en vargtik) har alla utom en hittats och tagits bort. Vad som hänt med den sista valpen vet ingen. Måhända ingår den i dagens norsk-svenska genbank för vargar.
Även i den svenska vargstammen finns varghybrider. Det påstår bland andra före detta chefskonservatorn vid Helsingfors universitets zoologiska museum, Eirik Granqvist, bestämt. Han har sett bilder av en del svenska vargar och säger att en del har tydligt, från gråvargar, avvikande utseende.
Hans åsikt stöds av Kaarlo Nygren och Pjotr Danilov. Kaarlo Nygren är före detta chef för det finska viltforskningsinstitutet i Finska Karelen. Pjotr Danilov är chef för ryska statens viltforskningsinstitut i Ryska Karelen.
Båda är välrenommerade zoologer, och föreläser ofta vid internationella rovdjurseminarier. För mig är deras antagande inte det minsta förvånande.

Varför skulle det inte finnas varghybrider i den svenska vargstammen, när det konstaterats hybrider i de populationer, som den härstammar ifrån? Till och med i Norge och Finland, som har färre vargar än Sverige, har det konstaterats hybrider.
När man ser bilderna på de två i år inom Sverige omflyttade ”vargarna” blir man ännu mer övertygad om att så är fallet. De har en färgteckning (gul/brun), som inte är vanlig hos gråvargar.
Dessa ryska vargar anses av Naturvårdsverket bära på genetiskt värdefulla gener. Vet Naturvårdsverket vad de håller på med?
Sammanfattningsvis vill jag påstå att drömmen om en frilevande, frisk, livskraftig och renrasig vargstam, som ska hålla sig inom ett av myndigheterna förutbestämt område, är och förblir en utopi. Hittills verkar drömmen bara ha resulterat i en kraftigt inavlad population av delvis hybridiserade vargar. 

Och även om vår ”vargstam” i dag mot förmodan inte skulle vara hybridiserad, hur i all sina dar ska man kunna behålla den renrasig?  Ingen kan hindra en lösspringande vargtik från att springa dit hon vill och para sig med vem hon vill. Öppnar man dessutom upp för en okontrollerad invandring från Finland och Ryssland är sannolikheten stor att drömmen går i kras.
Det är dags för ett uppvaknande!

Åke Edlund Umeå