Vargstammen har trots jakten ökat jämfört med förra året. Ändå sänker Naturvårdsverket tilldelningen, ett hån mot de som hittills haft tålamod med den förda vargpolitiken.

Efter åratal av frustration och vanmakt fick markägarna och jägarna i Värmland, Dalarna och grannlänen möjligheten att jaga varg förra året. Det kändes som en övertrycksventil hade utlösts.
Nu fanns det hopp om att återfå lite av den traditionella jakten och att människorna som är berörda återfick lite av sin status. Man har i princip upplevt att etablissemanget värderat vargen högre än lokalbefolkningen.
Jakten genomfördes med god organisation, den var snabb och effektiv. Det fanns en stor motivation att fälla det tilldelande antalet vargar, gärna på sina egna marker för att lätta på bördan för småbrukare, minska störningarna i jakten och riskerna för sina jakthundar.
Fjolårets tilldelning var även den i underkant, men sågs som en skaplig start på något som varit fullständigt omöjligt i 25–30 år.
Vargstammen har trots jakten och annan dödlighet ökat och vi har fler föryngringar i år än förra säsongen. Med ett riksdagsbeslut om tak på maximalt 210 vargar borde det innebära en något ökad tilldelning, särskilt i ett län som Värmland där man behöver minska koncentrationen av varg, vilket också står i riksdagsbeslutet.

Brustna förväntningar
Årets tilldelning blev istället cirka 30 procent lägre än förra året, trots att vargstammen ökar!
Folk ute i bygderna kan räkna och Naturvårdsverkets tilldelning är ett hån mot de som hittills varit tålmodiga och väntat på förbättringar och möjlighet att återfå den traditionella jakten och kunna fortsätta med småbruksverksamhet.
Är tilldelningen i vargjakts-beslutet tillräckligt stor för att följa riksdagsbeslutet?
Har man på Naturvårdsverket gjort det man kan för att uppnå en av de viktigaste delarna i rovdjurspolitiken, nämligen att tilldelningen ska hållas på en sådan nivå att det skapar acceptans för rovdjurspolitiken? Acceptans skapas genom att vidta åtgärder som gör skillnad för de som är drabbade och lever med vargen i sin närhet.
Upplever människorna som lever med vargarna i sin vardag att det finns fler vargar än vad myndigheterna medger och att tilldelningen är så liten att det inte har någon som helst betydelse för deras situation på hemmamarken, skapas inte acceptans för vargen och heller inte för rovdjurspolitiken.
Just nu har de brustna förväntningarna sänkt toleransen för myndigheterna och vargen ytterligare. Har Naturvårdsverket och miljödepartementet verkligen följt riksdagsbeslutet?

Nödvändigt med delaktighet
Försiktighetsprincipen tillämpas i princip bakvänt. När det handlar om att ha maximalt 210 vargindivider, räknar man eventuell dödlighet för trafik, skyddsjakt och annan dödlighet så högt, att den populationsbegränsande jakten blir obefintlig. De sex vargar Värmland fick borde fällas i Östmark socken, som någon sa. Eller enbart i Filipstads kommun.
Nu blir vargens antal högre än riksdagsbeslutet hela eller stora delar av året. Inventeringsverksamheten bör förbättras betydligt. Det får inte vara så att om vargarna inte kvalitetssäkras, så finns de inte, trots att de sågs springa över Klarälven en natt i december. Inventeringen måste ha tillräckliga resurser och vara trovärdig.
Tilldelningen bör vara tillräcklig för att ta bort hela skadegörande revir och att en pott för jakt i övriga delar av länet ska finnas, för att ytterligare öka vargens skygghet för människor och deras djur. Lokalbefolkningen måste känna delaktighet i förvaltningen.

Lennart Johannesson, ordförande Jägareförbundet Värmland