Att reducera inaveln bland svenska vargar är ett prioriterat mål. Licensjakt för att hålla populationen konstant kan fördubbla effekten av den planerade vargflytten.

Den skandinaviska vargstammen har bara tre anfäder och antalet vargar var lågt de första generationerna. Vargarna är därför närmare släkt än helsyskon och allvarligt inavlade.
Statsmakterna har prioriterat åtgärder mot inaveln. I paketet ingick att tillföra nytt blod, licensjakt samt att lägga ett tidsbegränsat tak på stammens storlek. Licensjakten och taket motiveras med att det bidrar till att öka acceptansen för att införa nytt blod.
Tillförs en obesläktad varg blir det procentuella bidraget av nya gener mindre ju större vargstammen är. För att reducera inaveln i den svenska vargstammen är det därför viktigt att vargstammen inte ökar innan förstärkningsprogrammet fullföljts.
Att låta införsel eller spontan invandring av nytt blod följas av en period av licensjakt ökar proportionen av de nya generna och därmed minskas inaveln.

Vi antar...
Vi antar att vargstammen utan licensjakt fördubblas varje varggeneration (nära tillväxten av den svenska vargstammen 1992–2009).
Vid en fördubbling varje generation får varje vargförälder i genomsnitt fyra avkommor som går in i reproduktionen och sexton reproduktiva avkommors avkommor (”barnbarn”). Detta gäller såväl reproduktiva invandrare (tillförda eller spontana) som resten av föräldravargarna i stammen.
Valpar till invandraren kommer att bära hälften av det nya blodet, och valparnas valpar en fjärdedel. Invandrarens gener kommer alltså att ”fördubblas” (4x0,5= 2) i  nästa generation och ”fyrdubblas” (16x0,25= 4) i generationen efter.

Vissa vargar skyddas
Licensjakt på varg påbörjades 2010 med avsikt att hålla vargstammen konstant. Vi antar att licensjakten lyckats med detta. I en population med konstant storlek får varje föräldradjur i genomsnitt två valpar som går in i reproduktionen. Invandrare och deras familjegrupper undantas från licensjakten genom att bara tillåta jakt i områden där de inte uppehåller sig.
Under två varggenerationer undantas invandrarna och deras ättlingar från jakt och det nya blodet fyrdubblas precis som ovan. Licensjakten skapar utrymme för det nya blodet genom motsvarande minskning av det gamla blodet i en stam av konstant storlek. Man kan uttrycka det som att enbart inavlade vargar skjuts.

Snabbare genomslag
I exemplet utan licensjakt förekommer fyra gånger så många nya anlag i en fyra gånger så stor population efter två generationer.
I exemplet med tak och skydd av avkommor förekommer också fyra gånger så många nya anlag, men i en population av samma storlek som vid invandringen.
De nya obesläktade genernas andel av stammen fyrdubblas därmed med licensjakt och tak, jämfört med en situation med invandring utan jakt. Den minskning som en spontan eller inflyttad invandrare ger på inaveln fyrdubblas därför av licensjakten jämfört med fri tillväxt eller enbart skyddsjakt utan skydd för invandrare och dess ättlingar.
Resonemanget är litet förenklat men illustrerar grundprincipen: nya anlag får snabbare genomslag i en konstant population, jämfört med en växande.
Mer sofistikerade modeller applicerade på scenarier med försiktiga antaganden om ingångsvärden resulterar i en tumregel att licensjakt i nuvarande form fördubblar den minskning av inaveln som invandrare ger upphov till.

Egna revir
Två obesläktade vargar invandrade 2007 österifrån till den skandinaviska vargstammen. De gav upphov till Galven- och Kynnareviret och har fått valpar 2008, 2009 och 2010.
Dessa revir består fortfarande, de ursprungliga invandrarna lever. Två avkommor till dessa invandrare har bildat egna revir (Riala och Skugghöjden) och fått egna valpar.
Den reduktion av släktskap och inavel som licensjakten medför i den svenska vargstammen genom att förstärka effekten av de två spontana invandrarna gör att licensjakten nu och de följande åren kontinuerligt ökar den svenska vargstammens bevarandestatus.
Ytterligare invandring, eller eventuella utsättningar, snabbar på processen.

Klyftan kan minska
Om ett viktigt syfte med vargpolitiken fortsätter att vara att reducera inaveln bör licensjakt och ett tak för vargstammen bestå åtminstone tills förstärkningsprogrammet avslutats och inaveln närmat sig en långsiktigt tolerabel nivå.
Enbart ökning av vargstammen ger ingen minskning av inavelsnivån, och gör en betydelsefull reduktion avsevärt svårare eller i praktiken omöjlig att åstadkomma.
Licensjakt och låg vargstam de närmaste åren förbättrar förutsättningarna att så småningom nå gynnsam bevarandestatus med ett lägre vargantal.
Om licensjaktens inavelssänkande betydelse erkändes, så skulle klyftan mellan jägarkåren och stora delar av den ideella naturvården minska.
Jägarna skulle i högre grad känna att vargjakt är viltvård som förbättrar vargstammen och inte bara begränsar stammen.
Risken för att Sverige döms av EU-domstolen för licensjakten skulle även minska.

Långsiktig vargpolitik
Vargpolitiken kunde i sina huvudlinjer förlängas och därmed bli uthålligare.
De 80 procent av riksdagen som sjösatte den nuvarande varg-politiken skulle kunna känna att de inlett en klok och långsiktig vargpolitik.
Genomförs inte vargflyttprogrammet, så är den enda återstående möjligheten för att reducera inaveln de närmaste åren att göra det bästa av den spontana invandringen med fortsatt licensjakt.

Text
Dag Lindgren
Professor i skogsgenetik

Illustration
Aake Nystedt