Frågan i rubriken är högaktuell i alla sammanhang som rör naturen, när mångfalden riskerar att få vika för teknikens och marknadens allt för korta tidsperspektiv.

Utredningar och forskning presenterar ibland förslag, vars konsekvenser inte är förenliga med en ekologisk helhetsbild.
Ingen annan art har blivit så utredd och fått byta roll så ofta som älgen. Den började utredas 1938 med kalvförbud och tillåtet koskytte som resultat. Sedan dess har många idéer om älg och älgbetning sett dagens ljus, utan att mångfalden fått det genomslag och den uppmärksamhet som borde varit fallet.
Även i den nu pågående kollisionen mellan skogsbruket och älgen upprepas bristen på helhetssyn. Ingen tycks inse att det är många år sedan dagens sågvara var plant- eller ungskog och att skadefre-kvensen på det virket därför ska -relateras till den dåtida älgstammen och de skador den orsakade.
Hur det såg ut då kan jag i någon mån ge besked om, eftersom jag mellan åren 1954 och 1989 var verksam vid Skogsvårdsstyrelsen i Vetlanda. Distriktet omfattade cirka 50 000 hektar med stor variation i bonitet och höjdläge. Tallskogsandelen var cirka 30 procent. En viktig uppgift var tillsynen av planteringar och ungskogar. Jag har således ett stort referensområde med god uppföljning under många år.

Ingen större dramatik
Det ska särskilt noteras att den så kallade älgexplosionen inföll under tidsperioden utan någon större dramatik. Anmälda och utredda skador var mycket få, eftersom mångfald rådde och älgen därför hade tillräckligt med mat.
Men hur är det i dagsläget? Ja, älgen är densamma som tidigare, men dess miljö har förändrats. Avverkningarna har helmekaniserats och allt mindre ris och toppar av tall och lövträd lämnas som vinterföda åt älgen.
Schablonartade röjningar ger inte utrymme för ekologiskt tänkande och väljande, utan har siktet inställt på sortrena bestånd där asp och sälg är ogräs.
Varenda buske runt inägor och i skogskanter flisas till bränsle. Det ökar betestrycket på tallung-skogen.
Därför minskar de ståndortanpassade tallplanteringarna och ersätts med gran, vilket ytterligare ökar betestrycket på allt färre      tallytor. Balansen är rubbad och situationen ohållbar. Skogsbruket måste inse att det inte går att på några decennier toppmekanisera ett ekologiskt system utan att kompensera förändringarna. Man kan aldrig ta två skinn av räven.

Välkommen tillbaka
Så vad gör vi nu? Jo, tar ner älgstammen till en nivå som dagens betessituation kan bära. Använd den temporära minskningen av betestrycket till att reparera misstagen och återställ markernas foder-kapacitet genom att öka -tallplanteringarna och lövinslag för att sprida betesskadorna.
Aktiva insatser med lämpliga -foderväxter på ”tomma” ytor – ledningsgator, våtmarker och kant-zoner ger mycket foder. Den tunga motortekniken kan utvecklas till skonsammare metoder. Att som nu lägga fokus på skördemomentet håller inte.
Alla inblandade parter måste förstå att grunden för hela skogsnäringen är en biologisk produktion där jämvikt och balans ger den produktion som ger skörden.
Först när mångfalden i skogen är återställd kan vi hälsa älgen välkommen tillbaka i full skala. 

Viking Lönnqvist, Nye