Tittar man historiskt har vargen alltid varit ett problem för många människor som bor och vistas på landsbygden. Problemet var så stort att staten fick ta till skottpengar.
Det innebar ökad jakt vilket ledde till att vargstammen blev utrotningshotad. 1965 fridlystes vargen innan man åter kunde börja jaga den för två år sedan.
Det märkliga är att ingen egentligen saknade vargen när den var borta, allt var tyst och lugnt. Det är först de senaste 15 åren som tonläget blivit högre och stämningen allt mer infekterad och hotfull.
Jag har under flera år försökt sätta mig in i vad de mest högljudda i debatten menar. Ideligen kommer jag fram till samma sak. Det är inte vargen som sådan utan mer ett sätt för människor att få utlopp för ilska och uppgivenhet mot samhället. Jägarna får ta emot frustrationen, men det kunde lika gärna ha varit andra grupperingar som fått vara måltavla.
Svenska Rovdjursföreningen, SRF, är en ung organisation med 3 000–4 000 medlemmar. För ett par år sedan tittade jag på hur styrelsen var sammansatt. Så gott som alla var bosatta i eller omkring Stockholm. Deras sätt att argumentera och värna vargen var en fråga för ”betongmänniskor” långt från verkligen ute i vargreviren. Sedan jag påpekat detta vaknade SRF till och idag har föreningen bättre spridning med styrelseledamöter ute i landet.

Väljer konfrontation
Noterbart är att SRF är kvar på samma nivå, man väljer konfrontation istället för samförstånd. I botten kan man se ett genuint jaktmotstånd och avundsjuka mot jägarna som kan tillgodogöra sig nyttigt viltkött på matbordet.
Går jag lite djupare i SRF:s stadgar blir jag nästan skrämd.
Föreningen ska verka för att mildra eller eliminera konflikter mellan mänskliga intressen och rovdjur. Så är det inte bland många medlemmar.
SRF har inte högt i tak. Alla ska rätta in sig i ledet och lyda under föreningspiskan. Styrelsen kan med omedelbar verkan sparka ut medlemmar som har en lite avvikande uppfattning.
Samtidigt har hot och sabotage blivit vanligt i samhället. Jägare, vargskyttar och deras anhöriga blir hotade till livet eller utsätts för repressalier. Det hände under vargjakten i fjol och det hände i år.

Dålig stämning
Jag har bara berört Svenska Rovdjursföreningen, vi har andra föreningar med liknande åsikter, men dessa är mer rumsrena. Svenska Naturskyddsföreningen har högre i tak, även om de också har medlemmar som sticker ut.
Stämningen är inte bra, och den blir inte bättre så länge man saknar empati för människor som lever i vargreviren. Människor som är uppvuxna i glesbygd, som ofta bebor fastigheter som gått i arv och brukats i generationer. För många har livskvaliteten slagits i spillror.
Vi skulle kunna återställa lugnet som rådde då vargen inte fanns. Så långt ska vi emellertid inte behöva gå. Vi måste kunna acceptera en vargstam.
För närvarande är taket satt till 210 vargar. Med en genetisk stark och livskraftig stam behöver vi på sikt inte mer än 150 vargar. Då lever vargen vidare och oron för jägarnas hundar minskar betydligt.
Sten-Åke Stridh