Allt för stora älgförvaltningsområden leder till otympliga system utan lokal förankring, med svalt intresse från de ideella krafter som måste bidra om vi ska få en älgförvaltning som fungerar.
Under årens lopp har mycket arbete lagts ner på utredningar om hur vi ska förvalta vår älgstam på bästa sätt. Senast var det Maria Norrfalk som presenterade sin utredning. Några år tidigare kom Jan Hyttring med sitt betänkande om älgar och älgjakt.
Mycket har talats om en bättre älgstam och en seriös förvaltning, om hanterbart stora områden, om naturliga gränser för älgen och om biologiska och praktiska gränser.
Mycket har talats om att skapa fler älgskötselområden och om frivillig samverkan. Vart tog allt detta vägen? Nu verkar det mest vara följande som gäller:
• Allas kamp mot alla om mark och makt.
• Alla områden ska bli stora. I Västra Götaland har markägarna förslag på områden som täcker cirka 300 000 hektar. (Borde räcka till och med i Norrbotten)
• ”Vi måste göra stora områden för administrationen blir dyr”. (Antagligen därför att det blir stort som det blir dyrt. Alltså ett cirkelbevis som man säger i matematiken)
• En markägarrepresentant får räkna med 12 arbetsdagar och ordföranden 25 dagar om man ska ingå i en älgförvaltningsgrupp, hävdas det från vissa markägarrepresentanter.
• Ingen samverkan mellan länen. Det gäller att roffa åt sig.
• Skaffa sig positioner och makt.
• Vissa markägare och markägarrepresentanter verkar ha ett behov av att ”ge igen”.
• Fungerande samarbeten ska slitas isär.
• Länsgränser heligare än naturliga gränser. I vissa fall.
Som jag uppfattade Norrfalks älgutredning syftade den till att få ökad samverkan mellan jägare och markägare över hanterbara större ytor som huvudsakligen hyser en egen älgstam.
Det man på många håll nu försöker skapa blir otympliga organisationer som riskerar att bemannas med fel sorts människor. Stora organisationer kan aktivt medverka till okunskap om det område man ska förvalta. Beslut grundas på position och inte på kunskap.
Områden på 50 000–70 000 hektar kan nog arbeta smidigare när det krävs mark-, vilt- och personkunskap. Det går snabbare och blir mer samverkan.
Stora ytor ger en dramatiskt ökning av arbetsinsatsen på grund av bristande kännedom om marker, vilt och människor.
Vart tar det ideella arbetet, som främst jägarna lägger ned, vägen? Ska det kommenderas fram? Vi borde bygga nerifrån och upp och utifrån uppgift och samverkan.
Risken finns att det skapas en struktur som försvårar ett engagerat viltförvaltningsarbete.
Henrik Nyström