Älgstammen är stadigt ökande i flera av södra Sveriges älgskötselområden, mycket tack vare en person. En vanlig jägare. Ingen viltförvaltare, viltforskare, jakthandläggare, jaktvårdskonsulent eller myndighetsperson. Utan en vanlig människa med sunt förnuft.

En person som utan akademisk och vetenskaplig erfarenhet med ett sinne för naturens funktion och system har  hittat en älgförvaltningsmodell som är lätt att förstå, lätt att implementera, och framför allt får älgstammen att öka både i kvalitet och i kvantitet.
Hinder ett är avklarat – stammens nedgång. Med en 60-procentig kalvandel och övriga fördelade på 50–50, kan man bevisligen komma dit man vill
– en högre medelålder, fler kalvar per ko, högre slaktvikter och fler älgar. Detta så länge man har en stam i tillväxt, vilket inte är svårt att få med lite återhållsamhet i jakttrycket.
Hinder två består i att implementera modellen hos jägarna – det svåraste hindret att övervinna. Vem har inte varit på ett jaktmöte där den som hörs mest, eller bara råkar vara den ende som vågar öppna munnen, får sin vilja igenom?
Men med lättförståeligt språk, hållbara argument, kött på benen och en stark vilja att få folk att säga sin mening och låta demokratin segra, har Magnus Johansson från Öland lyckats få ett betydande antal jägare att enas mot ett mål alla vill nå – en bättre älgstam och trevligare jaktupplevelser.

Listan kan göras lång

Rydaholm, Laholm, Värnamo, Östra Göinge, Blekinge, Ryssby-Åby, Öland – listan kan göras lång. I dessa områden har Kalmarmodellen slagit igenom och resultaten har inte dröjt länge med att visa sig –  detta har även rapporterats i Svensk Jakt.
Ingen annan forskare, myndighetsperson eller förvaltare har lyckats få så många jägare att enas i älgförvaltningen.
Varför har inte Sveriges viltforskare, förvaltare, lagstiftare, jakthandläggare, jägareförbund, jaktvårdskretsar eller förståsigpåare lyckats med detta tidigare? Svenska Jägareförbundet har funnits i över 125 år och Sverige har i nästan 50 år varit framstående inom viltforskning. Länsstyrelserna har i decennier varit ansvariga för tilldelning och licenser. Naturvårdsverket står som högst ansvarig för vårt vilt. Viltvårdsnämnder sammanträder i parti och minut.
Ändå har Sverige, ett fantastiskt jaktland, en usel älgstam på de flesta håll. Var är självkritiken?
Det handlar om att först och främst förvalta människor. Det har ingen av ovanstående klarat av, och det ser inte ut som att de någonsin kommer att göra det. Inte ens de egna förbunden, som innefattar den absoluta majoriteten av våra jägare.

Har inte nått långt

Av någon anledning är det en vanlig jägare klarar konststycket att ena många av oss. Och detta ideellt! Han tjänar inte en krona på sina idéer, utan vill bara att jägarna ska dra åt samma håll och få högre kvalitet på sin älgstam. Det ska jämföras med våra förbund, handläggare, förvaltare, myndigheter och akademiska institutioner som tillsammans omsätter hundratals miljoner kronor.
De har sunda idéer, vet mycket, kan mycket och vill mycket. Men de har då inte kommit speciellt långt i jämförelse. Lär er förvalta jägarna först, sedan kan ni förvalta viltet, för det är jägarna som trycker av, inte älgarna.
Och ni kretsar och skötselområden som inte fått höra Magnus idéer än, bjud in honom och ge honom en slant för besväret.
Det förtjänar både han och er älgstam. Ett otal jägare kan sannolikt skriva under på det.

Jonas Malmsten, biträdande statsveterinär, viltforskare och jägare