Den förda rovdjurspolitiken innebär stora bekymmer för de människor som ska leva med rovdjuren.
Vi har idag så täta stammar av björn och varg att fäbodbruk och småbruk är starkt hotade, hundägare vågar knappt släppa sina hundar och det har gått så långt att folk drar sig för att gå ut och plocka svamp och bär.

Frågan gäller således inte som det brukar heta ”jägare som gnäller” utan problemet är oändligt mycket större.
Frågan är hur det kan ha blivit så. Ett svar är att den politiska nivån på riks-planet i stort sett lyst med sin frånvaro i rovdjurspolitiken. Denna har istället under de senaste 10–20 åren varit förbehållen ett begränsat antal tjänstemän med en extrem inriktning på rovdjur. Dessa har såväl utformat politiken som sett till att den genomförs.

Riksdagen har i ett beslut sagt att vi i Sverige bör ha en vargstam på minst 200 individer. Vid sitt beslut har riksdagen så vitt jag vet emellertid inte haft ett beslutsunderlag som allsidigt redovisat konsekvenserna av en vargstam. Enbart de positiva effekterna har tagits fram.
I den senaste rovdjursutredningen föreslås att när vargstammen når 200 individer ska ingen ytterligare ökning tillåtas i avvaktan på en analys av hur vargstammen påverkar i olika avseenden. Ett i sammanhanget klokt förslag.

Här kan noteras att miljöministern   avfärdade utredningen då den presenterades. Han blev dock per omgående återförd till verkligheten av partikamrater med bättre förankring i glesbygdens problem.
Miljöministern har också i det längsta vägrat att acceptera att vargstammen redan våren 2008 passerade nivån 200 individer. Strax före jul fick han dock krypa till korset.
Idag har vi i Mellansverige en varg-stam som ligger  närmare 300 än 200 individer och efter vårens valpkullar en stam på närmare 400 individer.

Regeringen gav i december 2008 Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur en begränsad jakt på varg ska kunna utformas då etappmålet nåtts. Det är intressant att se hur miljöministern även i detta sammanhang uttrycker sig.
Jag citerar:
”Enligt regeringens bedömning är det viktigt att varg- och järvstammarnas storlek ökar i sådan takt att människorna på landsbygden hinner anpassa sig till de nya förutsättningar som det innebär att leva med livskraftiga stammar av de aktuella arterna.”
Här är det inte fråga om någon begränsning i tillväxten av vargstammen trots att riksdagens mål nåtts. Det som ändå måste vara något rekord i överhetssyn är formuleringen att det är vi på landsbygden som ska anpassa oss.
Det är då inte heller konstigt att regeringen samtidigt ger Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur inplantering av varg ska kunna ske. Även det ett förslag som saknar total förankring i glesbygden.
Miljöministerns hantering av frågan gör att hans förtroende för att kunna åstadkomma något inom rovdjurspolitiken måste anses som förbrukat.

Min slutsats av hur det står till med rovdjurspolitiken är att det är dags för några tunga partiledare att ta tag i frågan, trots andra aktuella samhällsproblem, gärna i samråd med personer som inte känner sig bundna av olika organisationer. Regeringens egna organ bör nog också lämnas utanför i detta sammanhang med hänsyn till det bristande förtroende som finns för dessa. 

Om inget görs, och det snart, är jag rädd för att det kommer att synas i de kommande valen. Till att börja med i valet till EU-parlamentet och  på ett sådant sätt att inget av de etablerade politiska blocken kommer att jubla.

Lars-Erik Kalles
Fd stadsrevisor i Stockholms stad