Ett uttalande av Magnus Ullman vid Sveriges ornitologiska förening har kommit till min kännedom. Han uppmanar till en förskräcklig zoologisk förfalskning när han föreslår att man överhuvudtaget inte borde skilja på storskarv och mellanskarv utan kalla båda raserna för enbart storskarv.
Förslaget är hisnande och kan inte vara opåtalat.
Storskarven (Phalocrocorax carbo carbo) beskrevs av Linné och redan i slutet av 1700-talet upptäckte tysken Blumenbach att vi hade att göra med två helt skilda fåglar. Han beskrev den andra under namnet Phalocrocorax carbo sinensis. Den har sedan kallats mellanskarv på svenska men jag skulle personligen föredra att kalla den för kinesisk fiskeskarv. Eftersom en konfusion förekommit och mellanskarven aldrig tidigare förekommit i Finland så har den inte ens, märkligt nog, erhållit något eget namn på finska.
Fågeln är nämligen helt främmande för hela Europa, vilket Blumenbach visste redan när han beskrev den och gav den namnet sinensis, vilket betyder den kinesiska.
Hur den kinesiska fiskeskarven kommit till Europa har förtjänstfullt nyligen utretts av den svenska biologen Christer Olburs.
När holländarna började driva handel med Kina i slutet av 1500-talet blev de också förtjusta i de kinesiska fiskeskarvarna som användes vid kommersiellt fiske, eftersom de ingalunda bara äter liten skräpfisk utan föredrar ädelfisk på upp till goda 800 gram.
Holländarna importerade dessa fåglar till Europa (med alla de komplikationer det då förde med sig att hålla dessa fåglar i burar på den tidens segelskepp i månader).
I Europa såldes fåglarna sedan för stora pengar och skarvfisket blev en populär sport bland tidens aristokrater, främst i England och Italien. Vid det engelska hovet inrättades till och med titeln Kunglig Hovskarvmästare.
Rymt och släpps lösa
Under 1800-talet pågick många förödande krig i Europa. Troligen var det orsaken till att aristokraterna förlorade intresset för skarvfisket.
Skarvar hade rymt eller släppts lös och de började häcka och sprida sig i hela Syd- och Mellaneuropa. De var dock inte till något större besvär eftersom de var helt fredlösa och häckningskolonierna kunde förstöras enligt behov.
När jag tjänstgjorde som direktörsassistent och konservator vid Musée des Sciences Naturelles i Orléans, Frankrike i mitten av 1960-talet så väckte en skarv sensation när den på vintern brukade sitta på en rotvälta på en sandbank i Loirefloden mitt i staden. Så sällsynt var skarven då.
När jag återkom till nämnda land på 1980-talet kunde jag på plats uppleva den påbörjade explosionen av skarvbeståndet. Fågeln hade på grund av okunnighet bland de beslutande politikerna fridlysts 1979.
Ingen hemortsrätt
Fredningen hade genomförts trots att skarvarnas status varit känd sedan 1700-talet! Man hade fridlyst en av människan införd, invaderande art som inte har större hemortsrätt i Europa än den bruna råttan, den amerikanska minken eller den mandsjuriska mårdhunden.
Nya arter är självfallet välkomna om de är till glädje och nytta och inte utgör en fara för vare sig den ursprungliga faunan eller de mänskliga näringarna eller aktiviteterna. Den kinesiska fiskeskarven, mellanskarven, är en fara för båda och bör därför bekämpas.
Storskarven är en ishavsfågel som häckar i klippstupen, de så kallade fågelbergen i Norge, Ryssland, Grönland, Island, nordöstra Nordamerika samt norra Skottland där den också varit ett allmänt jaktvilt.
Storskarven häckar varken i träd eller på marken på låga skär. Den har aldrig under historisk tid varit en häckfågel i Finland eller Sverige, vilket ofta dock hävdas.
I Finland hävdar naturförfalskarna ihärdigt att storskarven skulle ha varit allmänt häckande i Östersjöområdet på 1800-talet.
Detta påstående är taget ur luften och omkullkastas direkt, bland annat i bevarad korrespondens mellan min föregångare som överkonservator vid Helsingfors Universitets Zoologiska Museum, Magnus von Wright och Professor Nilsson i Lund. Endast kringstrykande, icke häckande storskarvar har varit en återkommande syn, främst i Bottniska viken men också i Skärgårdshavet och mera sällan i Finska viken.
Kolonierna försvann
Mellanskarven, den kinesiska fiskeskarven, gjorde efter att den förvildats en del häckningsförsök på den svenska Västkusten i slutet av 1800-talet, men kolonierna försvann med människans hjälp. På 1940-talet utplanterades den som jaktvilt i Kalmar sund men populationen torde tack vare jakten aldrig ha överskridit 300 fåglar.
Först med den olyckliga EU-fridlysningen skedde en populationsexplosion. 1996 häckade den kinesiska fiskeskarven för första gången i Finland och populationen är nu uppe i tiotusentals häckande par.
Denna fågel har en helt annan biologi än storskarven. Den häckar främst i träd men också på marken på låga skär. Den är ingalunda heller bunden till havskusterna utan häckar gärna vid floder och sjöar i inlandet.
Naturligt har den kinesiska fiskeskarven inte förekommit väster om Aralsjön.
Lätt att se skillnad
Det kan vara besvärligt att skilja på ungfåglar av mellanskarv/kinesisk fiskeskarv, storskarv och även toppskarv.
Den senare ska vi dock inte behandla här eftersom den förekommer endast sparsamt på den norska kusten. Någon gång tillfälligt på Västkusten och inte alls påträffad i Finland.
Att skilja på de vuxna exemplaren, speciellt i häckningsdräkt är lätt. Mellanskarven, det vill säga den kinesiska fiskeskarven, är metalliskt grön på ryggen och har vita kinder och halssidor. Storskarven är metalliskt blå på ryggen och har mera oanseligt färgat huvud och halssidor. Det fordras inte någon större kunskap för att skilja arterna åt.
Ja, vi borde kanske undersöka de båda arterna bättre. En enkel DNA-analys vore på sin plats för att se hur pass stor den genetiska skillnaden är. Jag tror nämligen att vi inte ens borde klassa de olika fåglarna som raser eller underarter utan som helt olika arter.
Det är nämligen både i biologi och utseende större skillnad på dem än till exempel mellan lövsångare och gransångare!
Försöket till faunaförfalskning av SOF är groteskt!
Eirik Granqvist, Professor vid Shanghai Science & Technology Museum, tidigare museichef i Frankrike och Finland och mångårig överkonservator vid Finlands Zoologiska nationalsamlingar.