Jag vill dela med mig av mina erfarenheter från min sjukdomstid och visa på andra sidan av myntet av vapenlagstifningen gällande psyksiska sjukdomar.
Vapenlagstiftningen kan nämligen kapa sista livlinan för deprimerade och förlänga lidandet.
Efter flera våldsdåd med psykiskt sjuka och vapen inblandade skärptes vapenlagstifningen, och vårdpersonal belades med anmälningsplikt vid vård av psykiskt sjuka som innehar vapenlicens. Men vad får detta för konsekvenser för oss med en vanlig depression (emotionell influensa) och jaktintresse?
Det kan jag berätta. Jag väntade länge med att söka hjälp eftersom jag var rädd att förlora min vapenlicens och jakten. När jag jagade var de få tillfällen som jag mådde ganska bra.
När jag väl sökte hjälp fick jag antidepressiva mediciner utskrivna och började i terapi. I terapin svarade jag ärligt på alla frågor och lovade vecka efter vecka att hålla mig kvar i livet. Jag tog mig igenom den tunga perioden i depressionen och bad min läkare trappa ner på medicinen.
Min AT-läkare ville rådgöra med psykmottagningen och kontaktade dem. De upplyste honom om att han borde anmäla mig till polisen med anledning av anmälningsplikten.
Jag protesterade givetvis. Jag mådde ju bättre nu och om man tog jakten ifrån mig skulle jag snarare bli sämre igen.
Dessutom är ju lagen till för att skydda samhället från galningar, vilket jag knappast kan klassificeras som. Jag hade ju bara haft en emotionell influensa, man tror att man ska dö och man mår så dåligt att man vill dö. Till sist blir man bra även om man inte tror det när det är som värst. Min läkare lyssnade som tur var på mig och jag kommer inte att anmälas av honom.
Jag skulle vilja att flera inom vården ser den vårdande egenskapen jakt faktiskt har och att flera inser att vapenlagstiftningen kan vara ett hinder för bra och tidig vård.
Givetvis ska inte galna människor ha tillgång till vapen, men vi kanske borde omvärdera vad en galen människa är. Vi lever trots allt i ett samhälle där väldigt många någon gång drabbas av depression. Det finns säkerligen många ensamma deprimerade jägare vars enda livlina och sociala umgänge är jakten. Att skaffa sig ett tryggare liv genom att be om hjälp är svårt när man riskerar att förlora den livlina man vet att man har.
En lag skapar inte ett bättre samhälle om den inte används med sunt förnuft.
Deprimerad jägare med siktet inställt på att börja leva