Äntligen har det ljusnat tillräckligt för att möjliggöra fotografering. Bocken går kvar och betar på vallen och drar sig stadigt närmare skogsbrynet där jag sitter dold. Vinden ligger rätt. Min långa väntan bland myggen är på väg att få sin belöning.
Han hör min kamera och lyfter sitt vackra huvud. När örontrattarna riktas emot mig tar jag ännu en bild. Ljudet får honom att kasta om och försvinna i mjuka språng över sommarängen under misslynt skällande.
Så kunde det ha gått till. I själva verket togs bilden från mitt köksfönster i stadsdelen Gärdet i Stockholm. Rådjuren brukar ha sina vägar förbi ibland, lockade av alla blommor mellan husen. Den här gången hade jag slängt ut några äpplen för att få dem att stanna -utanför köket.

Sammanhanget har betydelse
Någon pürsch var det alltså knappast frågan om. Det ligger ingen jaktlig bravad bakom bilden. Men är den oäkta? Har jag fuskat?
Naturligtvis inte i den bemärk-elsen att jag hämtat bocken på -nätet och klistrat in den mot lämplig gräsfond i Photoshop. Att så-dana bilder är oäkta inser alla.
Samtidigt är sådan manipulation helt tillåten när det rör sig om konstnärliga bilder. Ernst Billgren brukar måla vardagsrum befolk-ade av gräsänder men ingen kritiserar hans verk för att äkta änder inte sitter i fåtöljer. En fotograf inriktad på konstfoto skulle mycket väl kunna kopiera in lodjur i hotellrum och slottsgemak. Vilket för övrigt elaka parodierare också gjorde på Flashback sedan Terje Hellesös falsarier avslöjats.
Sammanhanget har alltså be-tydelse. I grunden handlar det om fotografens kontrakt med publik-en. Dokumentära bilder ska vara just dokumentära. Jag kan inte låtsas som om jag pürschat på råbocken en halv natt när jag fotograferat den genom köksfönstret.

En vild bock
Men bocken är likafullt vild. Den har kommit vandrande av fri vilja och jag kan mycket väl använda bilden i olika sammanhang där det behövs en rådjursillustration. På direkt fråga ska jag förstås berätta om hur den kommit till, men jag är inte tvungen att uppge omständigheterna varje gång bilden publiceras. Det måste jag däremot göra om bilden tagits i hägn eller om bocken varit tam.
Den nya tekniken har gjort gränsdragningen mellan äkta och oäkta bilder svårare. Att lägga till saker är lika enkelt som att plocka bort sådant man inte vill ha med. Så vad får jag göra? Flera tidningar tillämpar regeln att allt som var möjligt i det gamla mörkrummet är tillåtet även i den digitala tidsåldern. Damm och repor får vi alltså utan vidare trolla bort.
Men hur är det med störande grässtrån? En radiomast i bakgrunden just där älgtjuren behag-ade posera? En kastad plastpåse? Får man ta bort sådana skönhetsfläckar?
Nej, svarar många tidningar. I den dokumentära bilden får ingenting tas bort eller läggas till. I kölvattnet av de digitala bildbehandlingsprogrammen har begreppet digital städning växt fram. Det innebär just att plocka bort saker som stör i bilden, utan att något väsentligt i innehållet förändras. Är det godtagbart om vi fortfarande vill kalla bilden äkta?
Inom Naturfotograferna/N håller vi just på att se över våra etiska regler för att göra dem anpassade till den nya tidens teknik. Digital städning hör till de svåra frågor vi ska ta ställning till.

Föreningen Naturfotograferna grundades för att slå vakt om den äkta naturfotografin, och det är alltjämt föreningens kärna. Men gränsdragningarna är inte enkla. Om man godtar digital städning, var går i så fall gränsen till mani-pulation? Går det att lösa med ut-ökad bilddeklaration?
Höstens intensiva debatt om fuskande naturfotografer visar att publiken inte vill bli lurad. Det är glädjande. Men det betyder inte att en naturfotograf i varje läge be-höver avslöja sina knep. En björnbild blir inte sämre av att björnen lockats fram av en åtel, lika lite som ett julkort med en domherre på en snötyngd kvist förlorar sitt värde för att fågeln lockats dit med en fröautomat utanför bild.
Att med olika knep styra djuren inom räckhåll för kameran är inte att manipulera bilder.
Det är att kunna sitt jobb som naturfotograf.