Älgjakten har länge varit och är fortfarande en av de mest kontroversiella frågorna i den svenska jakten. Det är tveksamt om alla vi parter; jägare, skogsnäring, Naturvårdsverk och politiker lever upp till det gemensamma ansvar vi har för landets älgstam. Motsättningarna mellan de olika intressena som kan hindra konstruktiva och hållbara lösningar verkar även nu på 2000-talet vara stora.

Skadeproblem?

Älgen som vandrade in för 11 000 år sedan borde åtnjuta samma omtanke och vård från myndigheter och skogsnäring som vargen, men i debatten hörs alltför ofta älgen beskrivas enbart som ett skadeproblem för skogsbruket.

Att vi har ett stort problem med att älgstammen har låg medelålder, snedvriden könsfördelning, sviktande reproduktion och sjunkande slaktvikter ordas det inget om.
Älgskötseln, där jakten är en viktig del, måste bygga på en tillämpning av biologiska grunder. Det bör även gälla när samhället skapar regler för älgjakten eller då större förändringar av älgstammens storlek genom jakt krävs.

Kor sköts från kalvar
Sedan allmänna jakten upphörde, då älgkorna sköts från årskalvarna som var fredade, har försöksverksamhet bedrivits med reglerad älgjakt, samordnad älgjakt och under senare tid påbyggnad med bland annat Älgskötselområden vilket resulterat i att älgjakt nu kan bedrivas i fem olika registreringsformer.

Under 1900-talets första hälft var den allmänt förekommande jakttiden kort, 1–5 dagar och årskalven var fredad. Korna sköts från kalvarna.

Under 1960-talet skedde en successiv övergång till mera licensjakt än allmän jakt och från 1976 samordnad jakt med kalven också lovlig. Det rekommenderades att skjuta 50 procent årskalv eller minst lika många kalvar som vuxna. Jakttiden var en månad. Nu sparades kon och kalven sköts istället. Det medförde att fler hondjur fick möjlighet att uppnå den ålder då älgkon är mest produktiv vilket gynnade tillväxten.

Längre jakttid

Snabbt ökade nu älgstammen och det höjdes krav på längre jakttid, först till 45 dagar. Snart ansågs att några biologiska hinder inte fanns för älgjakt fram till nyåret. Motiveringen för den långa jakttiden var från Naturvårdsverket att komma ifrån stressen och ge möjlighet att bedriva urvalsjakt till gagn för älgstammens kvalitet.

Skogsbrukets företrädare har ansett den långa jakttiden nödvändig för att kunna skjuta tilldelat antal älgar. Men har den långa jakttiden med förväntad urvalsjakt resulterat i urvalsjakt och en väl sammansatt älgstam? Utvecklingen för vår älgstam har gått i motsatt riktning.

Nya oprövade försök
Man kunde då kanske förvänta sig att en utredning, för att forma ett nytt älgjaktssystem, skulle ha möjlighet att utvärdera prövade system och förhoppningsvis föreslå det som är bäst ägnat att ge en god grund för skötsel och vård av älgstammen. Men istället kommer ett nytt försökssystem med oprövade bestämmelser.

På många håll har engagerade ansvarskännande jägare och jaktlag gått samman och tagit radikala grepp för att vända den negativa utvecklingen. Men allt vilar på en bräcklig grund. Inom områden där man börjat få en antalsmässigt väl avvägd och kvalitativt bättre älgstam hörs redan röster om slopade restriktioner som fort får negativa konsekvenser för den långsiktiga genomtänkta älgskötseln.

Välorganiserad jakt

Vi vet att jakten står för minst 90 procent av älgens dödlighet. Det är vi människor som påverkar älgens möjligheter att utvecklas till fullt utvuxna individer. Jakten är välorganiserad och effektiv men ska en förvaltning värd namnet älgskötsel ge resultat får det inte vara möjligt för en jaktgranne som inte sympatiserar med idéerna om urvalsjakt att sabotera målsättningen för stammens utveckling genom avvikande regler och avskjutningsbestämmelser.

Älgjakt är inte bara ett nöje eller köttfångst, utan en allvarlig hantering med avsikt att genom urval med studsaren hålla vår älgstam på kvalitativt hög och acceptabel antalsmässig nivå.

Kunskap är grunden
De i älgjaktsutredningen tänkta älgförvaltningsområdena måste ha kunskap om älgförvaltning, den förvaltade stammens storlek, köns- och åldersfördelning, tillväxt och fodertillgång för att kunna sätta upp realistiska mål för stammens utveckling. Men också ha sanktionsmöjligheter för de jaktlag som inte följer de avskjutningsbestämmelser och regler som meddelats för jakten.

Älgskötseln kräver samverkan över stora sammanhängande arealer där alla jagar med samma målsättning och regler för jakten. Älgförvaltningen på 2000-talet kan inte, som fallet hittills varit, ta större hänsyn till den enskilde jakträttsinnehavarens rätt till älgjakt än till älgen.

Obalans förstärks

Vad vi lärt av tidigare misstag är att tilldelningen av älg till jaktlagen måste vara mera varierande än vad hittills varit fallet och inte bygga på medeltal i tilldelning för stora områden. Obalansen i älgstammen förstärks då. Där det finns mycket älg skjuts det för få varpå stammen ökar. I områden med lite älg skjuts det för mycket och stammen fortsätter att minska.

Tilldelandet av flerårslicenser är inte heller en hållbar skötsel av älgstammen då årliga variationer förekommer i reproduktion och avskjutning. En årlig uppföljning av älgobs och spillningsinventering för att kunna fastställa reproduktionen är nödvändig vilket måste ligga till grund vid kommande tilldelning.

Vi har långt kvar till en jämn åldersstruktur och där det finns djur som uppnått den ålder då de nått sin optimala kroppsvikt. Grundsynen för en viltstam som en förnyelsebar naturresurs måste vara att den ska utnyttjas och skötas som sådan.  
Rolf Svensson, Bottnaryd