Rovdjurspolitiken har halkat i diket långt innan snön ens landat. Landsbygdsdemokraterna kommer med bärgningsbil.
Nu måste någonting konkret hända med rovdjurspolitiken i Sverige och eftersom ingen folkvald politiker gör något åt saken höjer vi i Landsbygdsdemokraterna rösten. Vi slogs om en plats i riksdagen vid förra valet 2010 men nådde inte ända fram. Valet är knappt ett år bort och ingen torde väl tvivla att ett val idag hade gett ett helt annat resultat.
Därför häpnar vi över den tystnad som råder från de etablerade partierna över de rapporter som häller in från landsbygden: svenska medborgare tappar sin försörjning, landsbygdskulturen utarmas, jakten med löshund slås i spillror, delar av Sverige saknar livskraftiga klövviltstammar och den biologiska mångfalden som boskapsskötsel och fäbodbruk gett uppkomst till försvinner.
Det kött som är minst miljöpåverkande äts upp av rovdjur som växer med en hastighet som ingen forskare, officiellt i alla fall, vågar delge. Tjänstemännen på Naturvårdsverket och länsstyrelserna verkar ha fått hybris och kommer med den ena direktivet tokigare än de andra. Samtidigt som de tolkar politiska direktiv efter eget huvud – så kallat tjänstemannastyre – och kör över både befolkningen och de av regeringen tillsatta viltvårdsdelegationerna. Och uppe på allt detta verkar Sveriges folkvalda ha svårt med läsförståelse eftersom de inte kan tolka EU-direktiven om förvaltning av rovdjur rätt, vilket andra länder lätt klarat av. I Finland kommer man att skjuta bort ett helt vargrevir så fort spårsnön kommer. Finland är också med i EU, varför är det skillnad i tolkningen? För att inte tala om de EU-direktiv som säger att djurskyddslagen gäller före författningar och förordningar, men i praktiken här i Sverige går rovdjursförvaltningen före djurskyddslagen. Tamboskapen får lida men inte vargen. Varför?
Nu måste bromsen dras åt omgående och en god början torde vara att ta rätt på hur läget är i Sverige just nu. Om riksdagen skall sätta upp mål med sin rovdjurspolitik måste de veta varifrån de reser. Alla vi som vistas ute i naturen vet att en karta är värdelös om man inte vet var man är, vart man ska och vilka strapatser och hinder som finns efter vägen. Hur många rovdjur klarar våra näringar av, när dör landsbygden, boskapsskötsel och andra näringar ut, vad kostar förvaltningen av rovdjuren och de skadeverkningar de gör?
SLU skogsekonomi i Umeå genom Mattias Boman gjorde en total utredning om kostnaderna 1995 och kom fram till 6,043 miljarder/år, det är alltså totala kostnaden för samhället då 1995 och man tolkar att idag är den uppe i cirka 10 miljarder. Är det så illa? Allt detta är frågeställningar som måste få ett svar. Vi tror att den gränsen är passerad i vissa områden och därför brådskar det ännu mer.
Som det ser ut idag är rovdjursförekomsten inte anpassad till mänsklig närvaro utan tvärtom. Det är orimligt att en majoritet av landsbygdens människor skall omforma sina liv efter de förutsättningar som växande rovdjursstammar ger. Detta synsätt går aldrig att förena med målsättningen om att kunna leva ett tryggt och harmoniskt liv på en levande landsbygd.
Därför anser Landsbygdsdemokraterna att stora rovdjur inte går att hysa inom befolkade delar av svensk landsbygd. Oavsett var i Sverige befolkningen drabbas innebär det så stora negativa ingrepp i människors rätt till ett tryggt och kvalitativt bra liv, att det inte kan anses förenligt med grundprincipen om alla människors lika värde och rättigheter.
Människor som inte vill leva med stora rovdjur som närmaste grannar, ska inte behöva göra det. Rovdjuren ska då avlägsnas och människor ska inte genom politiska påbud uppmanas att anpassa sig. Det är ingen framkomlig väg för att upprätthålla en befolkad och levande svensk landsbygd, där människor lever i harmoni med naturen på ett sätt som bevarar traditioner och kulturarv för framtiden.
Stammarna av stora rovdjur måste decimeras och stora rovdjur som konsekvent uppehåller sig nära samhällen, byar eller andra enskilda bosättningar ska omedelbart avlivas.
Landsbygdsdemokraternas lösning på rovdjurspolitiken återfinns i en av våra grundstenar. Det är den så kallade ”subsidiaritetsprincipen”, vilken innebär att beslut om denna förvaltningsfråga ska fattas av de människor som blir eller är berörda av rovdjuren. Om exempelvis ”frilevande” vargar ska finnas i Sverige, ska dessa hysas inom klart definierade och obefolkade reservat. Där kan en stam hållas livskraftig och genetiskt stark utan att det påverkar landsbygdens överlevnad och utveckling givetvis under förutsättning att de som berörs, exempelvis näringsidkare och markägare med flera, har sagt ja till detta. Detta kan i och för sig innebära att det blir noll frilevande vargar i Sverige. Men i sådant fall är de ett demokratiskt och inte toppstyrt beslut.
Med anledning av ovanstående har Landsbygdsdemokraterna skrivit till våra folkvalda i riksdagen och krävt att en konsekvensutredning av rovdjurspolitiken och dess påverkan på landsbygden snarast kommer till stånd. Utredningen skall speciellt belysa situationen för landsbygden med en ökande vargstam.
Samtidigt kräver Landsbygdsdemokraterna att Sverige genast tar upp en omförhandling av sitt EU-medlemskap. I det nya omförhandlade EU-medlemskapet bestämmer Sverige själv över sin rovdjurs- och landsbygdspolitik samt över frågor som rör de näringar som är beroende av naturen.
Vi väntar med spänning på ett svar av de nuvarande folkvalda ledamöterna i riksdagen. Så här långt är det mycket och alldeles för tyst, en tystnad som kommer att ge sittande politiker, hög som låg, respass ut ur riksdagshuset 2014. Landsbygdsbefolkningen har fått nog och vi är en stor och viktig del av Sverige.
Landsbygdsdemokraterna
genom partisekreterare Lena Laaksonen, Kasaviken