I pressen har vi nyligen kunnat läsa att 20 miljoner kronor ska satsas i landets södra delar för att ”hägna in landsbygden”. Detta för att försvåra för rovdjuren att ta tamboskap i våra hagar. Vi måste få makthavarna att ta hotet mot landsbygden, jakten och den biologiska mångfalden på allvar.

Ofantligt stora summor satsas alltså återigen på rovdjuren. Summan som nämns ovan motsvarar cirka 50 helårstjänster inom sjuk- och äldrevården. Frågan är dock om de föreslagna åtgärderna kommer att få någon positiv effekt, och vilka andra konsekvenser detta kan få för människor och djur på landsbygden?

Rovdjursvännerna ondgjorde sig tidigare över att det fanns staket utmed de större vägarna vilket hindrade vargen att röra sig fritt. Detta inhägnande av vårt land drabbar ju inte bara vargen utan påverkar i lika stor omfattning andra djur som begränsas i sina möjligheter att röra sig fritt för att söka föda och skydd.

Även människan som vill röra sig i den svenska naturen kommer att påverkas negativt, och allemansrätten hotas kraftigt av de elstängsel som sätts upp för att hålla vargen ute.
Hela tiden förespråkas vargens utveckling på den svenska landsbygden av rovdjursaktivister, som i de flesta fall bor i storstäderna. Men vem bryr sig om dem som ska bo och verka på landsbygden? Ska verkligen hela Sverige leva som en del politiker framfört? Den politik som förs när det gäller rovdjuren talar i alla fall inte för detta!

Makten framför allt

En regering som viker sig för EU av rädsla för att behöva stå upp för jakt på varg, får inte särskilt många pluspoäng bland folket på landsbygden, kanske däremot bland stadsborna?

Gjordes kanske denna ”pudel” mot bakgrund av att vi som bor utanför stadstullarna bara utgör en marginell del av Sveriges befolkning? Kanske är det mera taktiskt riktigt för de beslutande att lyssna på folket i storstäderna där väljarna finns. Makten framför allt.
Hur mycket ska egentligen alla dessa åtgärder för rovdjuren få kosta? Vi har inte råd att vårda våra sjuka och gamla fullt ut, och personalneddragningar är hela tiden uppe för diskussioner i olika verksamheter inom kommuner och landsting, samtidigt som helikoptrar, snöskotrar och bilar går varma och personal anställs för att övervaka rovdjuren på olika platser i vårt land.

Finns det någon som samlat kan berätta vad rovdjuren kostar skattebetalarna, med övervakning, ersättningar, förebyggande åtgärder, med mera? Är det kanske så att när våra beslutsfattare talar om landets kärnverksamheter så innefattar detta numera även rovdjuren och deras omvårdnad.

Hagmarker växer igen

Vargen är ett av de mest spridda rovdjuren och finns på de flesta kontinenter, och är inte alls utrotningshotad, något som ofta framförs. Den nordiska vargen har dessutom cirka 25 procent hundgener vilket redovisats i norska undersökningar! Är den då så bevarandevärd? Vilka blandraser bland våra hundar ska få bevarandestatus?
Att försvåra och göra det omöjligt för människor att bo och verka på landsbygden kommer att få mycket långtgående följder, som till slut även kommer att drabba folket i staden. Om vi inte vågar och kan ha betesdjur växer hagmarkerna igen vilket påverkar en mängd olika däggdjur, fåglar, insekter och växter. Har inte detta gått upp för den naturintresserade allmänheten?

Många människor har valt att bo på landsbygden därför att man värdesätter detta levnadssätt, som ofta kombineras med djurhållning för att vårda landskapet eller för att producera mjölk och kött. Vill och kan dessa människor bo kvar med växande rovdjursstammar som ställer till det för verksamheterna? Hur mycket kommer rovdjuren att påverka och fördyra djurhållningen?

Hundjakten som är en mångtusenårig traditionell jaktform ifrågasätts i debattinlägg. Om jakt med hund i olika former skulle begränsas eller förbjudas skulle detta få dramatiska följder för landsbygdens befolkning och för naturen som helhet.

Hög tid för kampanj

Redan idag begränsas jaktmöjligheter och eftersök på grund av rovdjursattacker på hundar. Detta kommer att få följder på sikt då exempelvis älgjakten blir mycket ineffektivare utan hundar, med ökande trafik- och skogsskador som följd.
Vildsvinen kommer att öka kraftigt då ingen kan eller vågar släppa hundar för jakt efter dem. Eftersöksfunktionen vid trafikskadat vilt påverkas också negativt, då ingen längre kommer att våga utföra dessa uppdrag, med långt och utdraget lidande för det vilda som följd.

Även människor i glesbygden måste vara bevarandevärda och med dem de öppna och rika marker som deras arbete ger. Det är hög tid att intressegrupperna för jakt, hundar, skogs- och lantbruk, natur, kultur, friluftsliv samt övriga som vill ha en levande landsbygd reser sig och säger ifrån för att kunna skydda människor och djur och det levnadssätt som finns på landsbygden.

De större organisationerna måste samordna någon form av kampanj för att förklara för våra beslutsfattare vilka stora konsekvenser de ökande rovdjursstammarna får.

Anders Ek
Johnny Anderson
Högsby