Söndagen den 30 oktober jagade Horssjöns jaktklubb älg på sina jaktmarker. Jaktklubbens marker utgörs av del av Horssjöns skjutfält nordost om Molkom utanför Karlstad. När dagens andra såte avjagades tog min fyraåriga jämthundstik Hilda upp älg. Älg och hund gick i sydlig riktning och passerade passlinjen och fortsatte söderut utanför jaktlagets marker. Under lördagen hade färsk vargspillning observerats söder om jaktområdet.

Då jag bedömde att det fanns risk för vargkontakt bestämde jag mig för att gå till bilen och om möjligt genskjuta hunden och koppla den. Jag tog bilen och förflyttade mig söder om marken där jag fick pejlkontakt med tiken och såg då att hon svängt av i västlig riktning mot mig. Jag stod på ringvägen på en liten höjd och väntade på att hon skulle närma sig så att jag kunde koppla henne. Under tiden jag stod på plats hörde jag skall och gnäll väster om mig. Något konfunderad funderade jag på vem som var ute med hund i det området.

Hunden kom inte

När Hilda kom fram till vägen så blåste jag i hornet för att kalla in henne på 250 meters avstånd. Hon vände genast upp mot mig och var på väg till mig. Jag plockade ner pejl och horn och gick för att öppna bakluckan på bilen då jag upptäckte att hunden inte var på väg mot mig. Efter en snabb kontroll på pejlen såg jag att hon hade fortsatt i västlig riktning.

Jag började att ganska intensivt signalera med hornet för att locka till mig hunden. Hon förflyttade sig långsamt och var emellanåt stilla under flera minuter. Hon rörde sig i en halvcirkel runt mig och var inte längre bort än lite drygt 300 meter vid något tillfälle. På GPS-pejlen såg jag att hennes rörelsemönster inte var det normala. Jag var ganska irriterad för att hon inte kom på hornsignalen, vilket hon normalt gör, och jag signalerade varannan till var tredje minut och hade så gjort i cirka 20 minuter då hon började att närma sig från nordost.

Två vargar

Då hunden är på 100 meters avstånd hör jag att det är något i slänten nedanför mig och ser också att något rör sig på drygt 30 meters avstånd. I ögonvrån ser jag samtidigt något som rör sig till vänster om mig och jag tittar däråt. Då exponerar sig helt plötsligt en varg som relativt långsamt passerar vägen på 45 meters avstånd. Vargen var ljus i pälsen och jag bedömer det som ett ungdjur. Samtidigt ser jag också att det är ytterligare en varg  30 meter framför mig. Denne viker bakåt och drar sig undan. Jag fortsätter signaleringen och strax därefter kommer Hilda fram och jag kopplar henne.

En reflektion som jag har är att när vargarna exponerade sig hade jag svårt att inse att det var vargar som kom fram till mig då jag under 20 min stått och intensivt signalerat i hornet. Min slutsats av detta är att dessa vargar var mer nyfikna än skygga. Ett normalt vilt djur med naturlig skygghet borde ha dragit sig undan när ett intensivt hornblåsande startar.

Gråhund dödades

Nu har jag också fått information om att en gråhund dödades vid samma tidpunkt 300 meter från den plats där jag där jag observerade vargarna. Med all säkerhet var det  också dödandet av gråhunden som jag hörde när jag stod på vägen och väntade. Även om jag direkt förstått vad det handlade om så tror jag ändå inte att jag hade kunnat göra något för att förhindra den tragiska händelsen att gråhunden blev dödad av vargarna.
Den uråldriga traditionen med löshundsjakt på älg närmar sig sannolikt mer och mer ett slut. Det är alltid risker med att släppa en älghund. Under jakt utsätts den för många faror, risk att bli påkörd, risk att bli sparkad av älg, risk att bli skjuten, risk att gå igenom svaga isar, med mera. Ett visst risktagande ingår i jakten men när risken blir för stor så försvinner all glädje med jakten.

Sällskapshundar vargdödas

När man tar del av Svensk Jakts lista www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Vargdodade-hundar/ över vargdödade hundar så kan man också konstatera att flera av de hundar som vargdödats är sällskapshundar och har blivit tagna av varg när de har rastats utanför bostaden. Detta kan tolkas som ett tecken på att man kan ifrågasätta om vargen har den naturliga skygghet som många vill hävda. Jag ifrågasätter också själv verkligen detta efter gårdagens händelse då vargarna kom fram till mig efter 20 minuters intensivt hornblåsande. Om man läser listan på vargdödade hundar så kan argumenten framföras att det inte verkar vara så stor risk för jakthundar då det inte är ett så stort antal som har dödats.

För stor risk

Detta har självfallet sin naturliga förklaring i att väldigt många hundägare anser att risken för att få sin hund vargdödad är allt för stor och de släpper således inte sina hundar. I de flesta områden med kända vargetableringar är det ytterst få hundägare som vågar att släppa sina hundar idag och den uråldriga traditionen att bedriva jakt med olika typer av hundar kommer snart att vara ett minne blott.

Nu är det på tiden att vargen sätts på sin rätta plats i vårt samhälle. Det kan inte vara rimligt att ett vilt djur, som i många länder betraktas som ett skadedjur, sätts före människans väl och ve. Vargen har alltid varit ett mytomspunnet djur och kommer säkerligen i framtiden också att ha den rollen men det måste också sättas i sitt rätta perspektiv. Visst ska vi ha några vargar i Sverige, men inte hur många som helst och framför allt ska vi inte för många vargar inom ett begränsat område.
Anders Olsson, Karlstad