Öppet brev till regeringen angående uppdraget att ge förslag till åtgärder för att skydda folkhälsan med anledning av att rävens dvärgbandmask påträffats i Sverige.
Det har nu gått ett år sedan den första dvärgbandmasken hittades hos räv (11 februari). Vad har hänt sedan dess? Inte mycket. SVA väntar på besked om man ska få några pengar till att undersöka hur spridd smittan är. Jordbruksverket har presenterat en utredning som redovisades i juni. Hela redovisningen ger ett intryck av ren pseudovetenskap och av tyckande utan att man har belägg för åsikterna. Regeringen tycks inte ha gjort något alls och under tiden har parasiten haft alla möjligheter att sprida sig.
Miljöministern stod förra året på vargsymposiet i Vålådalen och sa att ”vad gäller smittskyddet så darrar inte regeringen på manschetterna”. Enligt mitt förmenande så har han rätt. De darrar inte, de skramlar som kastanjetter!
Vi vet inte var den finns
I utredningen påstår man att vi vet att den finns på fler ställen. Hur vet vi det om vi inte undersöker det Självklart kan det vara frågan om endast tre enstaka, enskilda platser. Vi vet att vissa organisationer importerar gatuhundar och katter från både Spanien och Rumänien, som sedan sprids ut över landet. Hur lätt är det inte att enstaka av dessa fört med sig smittan? Eftersom vi vet om tre platser där den bevisligen finns, så borde åtgärder för att minska spridningen satts in på dessa, tills vi vet om den finns på fler platser.
Här förs ett cyniskt och bakvänt resonemang. ”Eftersom vi inte vet om den finns på fler ställen så gör vi inget åt saken på de enstaka platser vi vet att den finns.” Man pekar på att man på de kända platserna skulle kunna minska rävstammen till ett minimum under några år och därigenom minska chansen att smittan skulle leva kvar.
Även om invandringen skulle öka så vore det ju högst troligt att de rävar som vandrar in skulle vara smittfria. Vi vet ju inte heller hur stor andel av smågnagarna som är smittade. Trots att detta inte skulle kosta egentligen något alls eftersom jägarna säkert skulle ställa upp gratis, beslutar man sig för att det är bättre att inte ens försöka.
Vi vet inte heller hur parasiten trivs i Sverige. Eftersom den inte påvisats i Finland eller norra Sovjet som har direkt landförbindelse med de delar av Europa som är smittade, kanske det är något med vårt klimat eller andra faktorer som gör det svårare för parasiten att överleva här jämfört med i Centraleuropa.
Jämför med Schweiz
I sina resonemang jämför man hela tiden med Schweiz och hur få fall man har där. Man borde kanske titta lite på resten av världen också, där det ser ut på ett helt annat sätt. Schweiz har ju satsat enorma summor på att minska smittan. Man har dels Swiss Tropical and Public Health Institute som jobbar med detta, dels ett helt specialiserat institut, nämligen The Swiss National Centre for Echinococcosis.
Man skyltar också om risken med att plocka bär och svamp på de ställen där smittan är spridd. Man har screenat vissa befolkningsgrupper för att tidigt hitta cystor. Är det den framtiden vi ska ha? Ska vi sluta plocka svamp och bär, ska alla som arbetar inom jordbruk, har häst eller vistas mycket i naturen gå på maskultraljud regelbundet och ska vi behöva betala stora summor för att avmaska våra hundar?
Lyfter man blicken lite och jämför med övriga delar av världen där smittan är mycket mer spridd kan man till exempel konstatera att WHO anger att även om Schweiz bara har två konstaterade fall per 1 miljon människor utslaget över hela landet, så är det så att lokalt i de områden i Europa som är smittade, så har man upp till 400 fall per 1 miljon människor.
I Asien har man upp till 2.000 fall per 1 miljon människor och i Alaska, som kanske är jämförbart med Sverige, har man upp till 1.000 fall per 1 miljon människor.
Skulle vi ändå vara lika duktiga som Schweiz skulle jag behöva dra ner på svampplockning, bärplockning, hägna in mitt grönsaksland eftersom räven passerar där varje natt. Mina tre hundar skulle inte längre kunna vistas i sin hundgård, som utgörs av en skogsbacke på 5.000 kvadratmeter. Där har de det jättebra och roar sig med att jaga smågnagare hela dagarna. Jag skulle behöva avmaska mina hundar var 25:e dag till en kostnad av 300 kronor var gång, vilket betyder en utgift om 4.500 kronor om året.
Kostnader
Att försöka att utrota rävens dvärgbandmask skulle enligt utredningen kosta 174 miljoner, varav staten bara skulle behöva stå för 70 miljoner. Resten skulle bestå av avmaskningskostnader för enskilda så de 100 miljonerna skulle inte belasta staten.
Vi undersöker varenda gris som slaktas i landet för att säkerställa att ingen har trikiner, som är en annan dödlig sjukdom. Ändå har inte staten råd att lägga 70 miljoner på att försöka förhindra att rävens dvärgbandmask lyckas etablera sig. Jämfört med vad andra smittbekämpningar kostar, såsom fågelinfluensa och mjältbrand, är ju detta fickpengar. Hur stora blir kostnaderna för hundägarna om man inte stoppar smittan? Hur ska kostnaderna för att landsbygdsbefolkningen tvingas ändra hela sin livsstil beräknas?
Information
Jordbruksverket konstaterar att information kommer att minska smittspridningen. Detta är ett felaktigt och direkt förolämpande sätt att uttrycka det på: information minskar ingen smitta. Det är de åtgärder som allmänheten måste vidta till höga kostnader och genom förändrad livsstil som minskar smittriskerna. Här anser utredningen att den enskilde själv ska bedöma smittriskerna och vad man ska vidta för åtgärder. Ett fegt sätt att slippa redovisa vad som krävs.
Det är mycket vi inte vet om parasitens levnadsvillkor och hur den smittar, men vad ska vi ha smittskyddsmyndigheter till om de inte ens kan ta ställning till och ansvar för vad som bör göras? Myndigheterna borde i stället redovisa vad som gjorts i Schweiz för att komma ner till det låga smittotalet och vad det har inneburit för befolkningen lokalt på de smittade områdena.
Avmaskningskrav vid införsel av sällskapsdjur
När det gäller att ta bort avmaskningskravet för importerade sällskapsdjur så för man ett cirkelresonemang. Man konstaterar att det inte är möjligt att uppfylla EU:s villkor för ett utrotningsprogram eftersom bekämpning inte är genomförbar. Bekämpningen är å andra sidan inte genomförbar för att vi inte vet om smittan finns på fler ställen. Det kan man ju aldrig veta säkert!
Med det resonemanget kan aldrig någonsin något land uppfylla EU:s krav och så är det naturligtvis inte tänkt. Finns det en möjlighet att inom EU att få ha avmaskningskrav vid införsel av hundar och katter, så skulle naturligtvis Sverige lätt kunna presentera en plan för detta. Det sägs ibland att det är omöjligt att utrota parasiten och att det aldrig gjorts. Det har det! På Rebur Island i Japan lyckades man efter att ha avlivat 3.000 hundar och 2.000 rävar.
Man väljer också i utredningen att inte ta hänsyn till Echinococcus Granulosus, vargens och hundens dvärgbandmask. Detta är ju en helt annan parasit, med andra värddjur, andra mellanvärdar och ett helt annat förväntat utbredningsområde. Ett bibehållet avmaskningskrav skulle ju förhoppningsvis inneburit att vi skulle sluppit få in även denna parasit. Att vi i Sverige är fria från denna är ju tillräckliga skäl för att bibehålla avmaskningskravet. Här väljer Jordbruksverket att ställa våra gränser helt öppna för denna parasits införsel. Helt obegripligt! Myndigheternas uppgift är väl att värna om smittskyddet och att förhindra att nya sjukdomar kommer in i landet.
Man kan undra vad som ligger bakom myndigheternas ställningstagande. Är det politiska skäl dikterade uppifrån? Är det inkompetens på myndigheterna? Eller finns det någon annan förklaring?
En sak är säker. Det är definitivt inte omsorg om landsbygdsbefolkningens hälsa och livskvalitet som ligger bakom.
Hans Boström
f.d. distriktsveterinär (varit en kugge i systemet för att värna smittskyddet i över 30 år)
Läs mer:
• Regeringen svarar på kritiken (23 februari)