Kommissionen skriver att den inte anser att vår vargjakt är förenlig med habitatdirektivet och vill stoppa jakten direkt.
Läser man det motiverade yttrandet reses många frågetecken.
Kommissionen har vid flera tillfällen i yttrandet tolkat fakta på ett sätt som talar för att vargjakten inte lett till ökad acceptans för varg.
Av yttrandets text kan man också anta att kommissionen till viss del försetts försett med fakta från grupper som är emot vargjakten.
Kommissionen citerar exempelvis resultat som ännu inte offentliggjorts som talar emot en ökad acceptans, samtidigt som man i samma fråga underlåter att citera publicerade fakta från rapporter som talar för att vargjakten lett till ökad acceptans och minskad illegal jakt. Man tolkar uppenbarligen inte fakta objektivt.
På detta sätt spär kommissionen ytterligare på det misstroende och missnöje som finns i Sverige och i våra jägarled när det gäller EU och jakten.
Är det månne möjligt att EU någonsin kommer göra något som främjar jakten?

Kommissionen säger i sin egen tolkningsguide att det är viktigt att engagera lokalbefolkningen i rovdjursförvaltningen. Samtidigt uttrycker kommissionen ett tvivel för att jakten leder till en ökad acceptans för rovdjuren bland lokalbefolkningen.
Hur ska vi kunna lita på att EU står fast vid sitt ord när man säger två helt olika saker rörande samma fråga?
Den svenska vargstammen ökar, trots att vi har jagat den under två vintrar. Forskare har även konstaterat att inavelskoefficienten minskar. Två tydliga tecken på att vi är på väg mot en gynnsam bevarandestatus och att uppfylla de krav som ställs i habitatdirektivet.
Trots denna positiva utveckling väljer kommissionen att gå vidare med ett motiverat yttrande.
Beror det månne på en allmän motvilja mot jakt?

Licensjakten är en del av ett större paket, där det även ingår ett tak för vargpopulationen och genetisk förstärkning. Dessa tillsammans kommer att leda till en genetiskt stark och livskraftig vargstam. Sverige är också på god väg att lyckas med dessa åtgärder.
En bärande punkt i denna vargförvaltning är att det finns en acceptans bland berörd befolkning för att ha rovdjur i sitt närområde.
Forskningsresultat från många delar av världen visar också att detta är en absolut nödvändig del för att kunna ha rovdjur.

Kommissionens hot om att förbjuda licensjakten och att lokalbefolkningens acceptans inte har någon betydelse eller stöd i habitatdirektivet, leder till misstro mot hur EU hanterar frågan om vargförvaltning. En tolkning som i slutändan bara kommer att skada vargen.
Det är för Svenska Jägareförbundets medlemmar oerhört viktigt att regeringen fortsättningsvis står upp för vår licensjakt på varg. Miljöministern har föredömligt sagt att beslut om vargjakt inte ska tas i Bryssel utan i Sverige.
Den linjen måste fortsättningsvis hållas av regeringen. Den linjen skapar också förtroende hos jägarna för den svenska vargpolitiken.
 
Förlegade EU-direktiv

Sveriges riksdag har beslutat om en ekosystembaserad älgförvaltning. En god tanke som innebär att man ska se till helheten – djur och växter påverkar varandra i ett eller annat avseende. Samförvaltningstanken måste genomsyra hela systemet.
I detta system ingår människan. När vi förvaltar älgen måste vi till exempel ta hänsyn till trafiksäkerheten och vårt behov av en god skogsproduktion. Mellan rovdjuren och klövviltet finns ett direkt och ömsesidigt beroende. 

Riksdagen har framsynt även beslutat att vi ska ha en regional viltförvaltning. Eftersom människan som en del av naturen både påverkar och påverkas av den är det helt logiskt att förvaltningen ligger på en regional nivå – där människan finns. I Konventionen om biologisk mångfald har man slagit fast en viktig grundprincip för naturvården nämligen; bevarande integrerat med varaktigt, hållbart nyttjande.
Vem är då bäst skickad att bedöma på vilket sätt detta ska ske? Givetvis de som vet mest om svenska förhållanden i dessa avseenden – landets forskare, myndigheter, politiker, markägare, jägare med flera tillsammans.

I förvaltningen av våra klövviltsarter är detta en självklarhet för alla. Men inte vad gäller vargförvaltningen. Här hotar EU-kommisionen med EU-domstolen trots att Sverige bedyrar att arbetet är inriktat på vargens långsiktiga överlevnad i landet. 
EU:s art- och habitatdirektiv är inget annat än ett stelbent och förelegat bevarandedirektiv.  Samma resonemang kan föras om fågeldirektivet där skarven är ett lysande exempel på att naturen förändras men direktiven står fast i betong.
Förtroendet för EU:s naturvårdsdirektiv är, för sina ändamål och i sin nuvarande utformning, kört i botten.
De enda som förmodligen har en annan uppfattning är EU:s jurister. De är fullt sysselsatta med att på formella grunder misskreditera Sveriges ambitioner med viltförvaltningen.