När riksdagen 2009 beslutade om en regionaliserad rovdjursförvaltning var vi många som applåderade. Verkligheten har dock blivit annorlunda. Kaos präglar idag rovdjursförvaltningen. Nu är det upp till politikerna att ändra kurs och se till att viltförvaltningen regionaliseras. Den ska inte hanteras av byråkrater i Bryssel.
Torsten Mörner, ordförande i Svenska Jägareförbundet
Det är en allmänt vedertagen kunskap att om man ska förvalta en djurart måste det ske tillsammans med de människor som lever i områdena där djuren finns.
Det gäller för Sibiriens tigrar såväl som för Afrikas noshörningar. Det gäller för svenska älgar såväl som för våra rovdjur. Vi vet också att ju längre bort beslutet fattas, desto sämre acceptans och respekt finns det för beslutet.
I älgförvaltningen är detta en självklarhet, men för rovdjuren gäller annat. Där tycker många att besluten ska fattas i Stockholm, eller ännu hellre i Bryssel.
Riksdagsbeslutet 2009 med regionala viltförvaltningsdelegationer innebar att riksdagen satsade på en viltförvaltning nära människorna. Ett klokt beslut.
Delegationerna ska i god demokratisk anda ta beslut om viltstammarna i länet.
Det nya systemet låter ju bra, men blev det så i verkligheten?
Tyvärr måste jag konstatera att det idag råder kaos i rovdjursförvaltningen. Det blev ingen lokal förvaltning. Naturvårdsverket tar fortfarande alla viktiga beslut, i den mån man törs ta några.
Viltförvaltningsdelegationerna är idag helt bakbundna och liknar mer gisslan än ansvarfulla viltförvaltare med befogenheter att föra folkets talan. Misstron mellan olika parter är större än någonsin och vulgärdebatten dominerar totalt.
Jägarna har hittills ställt upp och arbetat konstruktivt med olika förslag för förvaltningen, genetisk förstärkning, förankring på landsbygden och inventering. Listan kan göras lång.
Det går väldigt bra för rovdjuren. Myndigheterna behöver inte alltid hantera besluten efter försiktighetsprincipen. Det behövs istället fingertoppskänsla.
Men myndigheterna har svarat med att strunta i färska inventeringssiffror och gömmer sig sedan bakom tolkningar av direktiv som varken de själva, vi eller de som ska leva med rovdjuren har skuggan av en chans att förstå.
Nu går vi mot en vinter med allt för många frågetecken. Vinterns licensjakt på varg är inställd och skyddsjakt beviljas snart bara i södra Sverige, efter enorma byråkratiska krumbukter. Lodjursbesluten är centraliserade. Tilldelningen minskas trots att lo- och vargstammarna ökar, och dialogen är flyttad till Bryssel och kanske Europadomstolen.
Förtroendet för rovdjurspolitiken måste återskapas och människan måste få en central roll i förvaltningen. Många jägare upplever stora problemen med rovdjur, men jag är övertygad om att de ställer upp på en bra rovdjursförvaltning – men bara om lokala och centrala myndigheter gör detsamma.
Det är ytterst regeringen som har makten och möjligheten att förverkliga rovdjurspolitiken.
Upp till bevis.