Sverige har en viltförvaltning med rika viltstammar och ett nära samarbete mellan olika intressenter och myndigheter. Nu hotas det vi med gemensamma krafter byggt upp.
Torsten Mörner, ordförande i Svenska Jägareförbundet
För svenska Jägareförbundet har en klok förvaltning av vår natur och fauna alltid varit en huvudsak. Det var till stor del därför förbundet bildades för 181 år sedan.
Med tillkomsten av Jägareförbundets allmänna uppdrag och en ny jaktlagstiftning 1938 tog viltförvaltningen ännu ett steg framåt. Idag har vi bland världens tätaste klövviltsstammar, samt rika stammar av skogsfågel, gäss och flera andra arter.
Denna goda viltförvaltning är ett resultat av den svenska modellen, med samråd och samsyn mellan organisationer, myndigheter och politikerna. Vi jägare ska i samråd med markägare och myndigheter sköta den praktiska förvaltningen av viltet. Ett samråd som skiljer sig mycket från vad som gäller i många andra länder, där jaktfrågorna och jägarorganisationerna är mer styvmoderligt behandlade och viltstammarna glesare. Ett samråd som vi borde vara mycket rädda om.
Men idag har vi även bland de tätaste rovdjursstammarna i världen, om man ser till rovdjursförekomsten i Mellansverige. Rovdjuren har skapat en debatt som blir allt mer polariserad, där stad ställs mot landsbygd. En debatt som försämrar relationen mellan oss gröna organisationer och som inte alls gynnar naturvården.
En debatt där ord som gynnsam bevarandestatus, inavel eller habitatdirektivet används mycket oftare än ord som livskvalitet för människor, klok viltförvaltning eller den svenska jakttraditionen. Detta är olyckligt för frågan handlar till stor del om människor och rovdjur.
Svenska Jägareförbundets rovdjurspolicy säger att vi ska ha de stora rovdjuren i Sverige, och att de ska förvaltas genom jakt. I rovdjurslänen observerar många jägare fler lodjur och vargar idag, ett tecken på att stammarna ökar.
Men myndigheter och forskare säger att stammarna minskat. Så man minskar på tilldelningen, utifrån tvivelaktiga inventeringssiffror.
Svenska Jägareförbundet har arbetat hårt för en regionaliserad viltförvaltning som sker i samråd med myndigheterna och där människor som bor i rovdjurslän ska få påverka besluten.
Det torde stå klart för alla att besluten om älgtilldelning ska ske i länet. Inte genom ett centralt beslut i Stockholm eller i Bryssel. Samma sak ska enligt min uppfattning gälla för rovdjuren.
Riksdagen har beslutat om en regionaliserad, demokratiskt förankrad rovdjurspolitik. Men så har det inte blivit överallt. Jag kan bara konstatera att politiken i mångt och mycket är bättre än besluten.
Dessa oförankrade beslut riskerar leda till ett raserat förtroende för myndigheternas arbete. Man vänder myndigheter och organisationer som Jägareförbundet ryggen. En olycklig utveckling som kan leda till en helt felaktig förvaltning av viltet.
Därför är det högprioriterat att myndigheterna nu tar till sig problemet och verkar för ett närmare samråd med jägarna och deras representanter. Det behöver svensk viltförvaltning i framtiden.