Vargjaktsdebatten visade på ett stort utbildningsbehov. Dock inte för jägarna, eftersom det enligt en undersökning är jägarna som kan mest om våra stora rovdjur (forskningsstudien Stockholm – en annan del av rovdjurssverige?, av Göran Ericson och Camilla Sandström vid SLU). Utbildning behövs av framför allt de som till vardags inte lever nära vargar, det vill säga storstadsbor. Naturvårdsverket planerar för närvarande ett tredje rovdjurscentra som ska informera om våra stora rovdjur. Man hoppas att det förläggs dit där informationsbehovet är som störst – det vill säga i Stockholm!
Men jägarkåren utbildar sig gärna. Så här års, när jaktsäsongen går mot sitt slut, är det många som bygger på sina kunskaper. En del av oss går kurser i rävlock eller styckning. Andra tränar skytte eller tar med hunden på spårkurs. På våren är intresset stort för att ta jägarexamen. Svenska Jägareförbundet har nyligen utkommit med nytt mer pedagogiskt studiematerial till jägarexamen och även lanserat e-jakt där man kan läsa till jägarexamens teoretiska del över nätet, när och var man önskar. Framöver planerar Jägareförbundet ännu fler webbaserade utbildningar som kan läsas över nätet.
För att inte tala om den nya älgförvaltningen som ska träda i kraft nästa år och kommer att kräva en stor utbildningsinsats.
Den svenska kompetensen inom viltförvaltning är stor. I jämförelse med andra länders kunskap om sina viltstammar är vi svenskar överlägsna i att ha koll på våra. Viltrapporteringen från jägarna är ett led i detta.
Jägareförbundets forskningstjuga, att 20 kronor från medlemsavgiften går till forskning, har i år bidragit till att 13 olika projekt får dela på 3,3 miljoner kronor. Forskningsprojekten berör allt från viltvård till vildsvinens påverkan på rådjursstammen (läs mer på vår hemsida).
Den svenska modellens internationella ryktbarhet kanske framöver gäller viltförvaltningsmodellen? Förutom att imponera internationellt leder den ökade kunskapsnivån till skickligare jägare och ökad respekt för oss som viltförvaltare.
Kunskap är förhoppningsvis den enda vägen till en bättre förvaltning och bättre villkor för oss jägare.
Vargjaktsdebatten visade på ett stort utbildningsbehov. Dock inte för jägarna, eftersom det enligt en undersökning är jägarna som kan mest om våra stora rovdjur (forskningsstudien Stockholm – en annan del av rovdjurssverige?, av Göran Ericson och Camilla Sandström vid SLU). Utbildning behövs av framför allt de som till vardags inte lever nära vargar, det vill säga storstadsbor. Naturvårdsverket planerar för närvarande ett tredje rovdjurscentra som ska informera om våra stora rovdjur. Man hoppas att det förläggs dit där informationsbehovet är som störst – det vill säga i Stockholm!
Men jägarkåren utbildar sig gärna. Så här års, när jaktsäsongen går mot sitt slut, är det många som bygger på sina kunskaper. En del av oss går kurser i rävlock eller styckning. Andra tränar skytte eller tar med hunden på spårkurs. På våren är intresset stort för att ta jägarexamen. Svenska Jägareförbundet har nyligen utkommit med nytt mer pedagogiskt studiematerial till jägarexamen och även lanserat e-jakt där man kan läsa till jägarexamens teoretiska del över nätet, när och var man önskar. Framöver planerar Jägareförbundet ännu fler webbaserade utbildningar som kan läsas över nätet.
För att inte tala om den nya älgförvaltningen som ska träda i kraft nästa år och kommer att kräva en stor utbildningsinsats.
Den svenska kompetensen inom viltförvaltning är stor. I jämförelse med andra länders kunskap om sina viltstammar är vi svenskar överlägsna i att ha koll på våra. Viltrapporteringen från jägarna är ett led i detta.
Jägareförbundets forskningstjuga, att 20 kronor från medlemsavgiften går till forskning, har i år bidragit till att 13 olika projekt får dela på 3,3 miljoner kronor. Forskningsprojekten berör allt från viltvård till vildsvinens påverkan på rådjursstammen (läs mer på vår hemsida).
Den svenska modellens internationella ryktbarhet kanske framöver gäller viltförvaltningsmodellen? Förutom att imponera internationellt leder den ökade kunskapsnivån till skickligare jägare och ökad respekt för oss som viltförvaltare.
Kunskap är förhoppningsvis den enda vägen till en bättre förvaltning och bättre villkor för oss jägare.