Svensk rovdjursförvaltning har hamnat i ett vakuum. Ingen tycks längre veta vad som gäller. Blir det något av den utlovade skyddsjakten på varg i vinter, eller var det bara tomma ord som levererades av ministrarna i augusti? De signaler som kommit så här långt är illavarslande. Myndigheternas vilja att bidra till att definiera de ”olägenheter” som kan motivera större skyddsjakt och som regeringen efterfrågat har varit liten.
Jägareförbundet har till exempel framfört att reglering av älgstammen med hjälp av lös hund är av stort allmänintresse. Mottagandet från länsstyrelserna är minst sagt ljumt.
Länsstyrelsen i Dalarna ger det ena avslaget efter det andra på skyddsjaktansökningar trots stora skador. Myndigheten visar inte bara brist på empati för de drabbade med sina beslut. De visar också att de inte är beredda att tillmötesgå regeringens önskan om utökad skyddsjakt. Möjligheterna finns redan med dagens lagstiftning, det är viljan som saknas.
Än mer konfunderade blir vi när tre länsstyrelsetjänstemän i Expressen uttalar sig om den illegala jaktens storlek. De ifrågasätter riktigheten i WWF:s rapport om den illegala jakten på varg som arbetats fram av vargforskningen. När vanligt folk ifrågasätter länsstyrelsens inventeringssiffror för varg känner länsstyrelsetjänstemännen sig kränkta. Men själva kan de uppenbarligen ifrågasätta vargforskningen, helt utan vetenskaplig grund.
Om antalet illegalt skjutna vargar i kombination med de legalt fällda och den naturliga avgången är så stor som länsstyrelserna antyder i Expressen återstår endast en förklaring. Det finns betydligt fler vargar i Sverige än vad länsstyrelserna redovisar.
Samtidigt som länsstyrelserna i ”vargbältet” avslår väl motiverade skyddsjaktansökningar, beviljar Naturvårdsverket skyddsjakt på vargar som etablerar sig i södra Sverige – även genetiskt värdefulla sådana. Vi noterar att vi går mot en oacceptabel zonering av vargstammen i Sverige. Mellansverige kan aldrig tvingas hysa huvuddelen av den skandinaviska vargstammen. Det är en djupt orättvis vargpolitik vi tycker oss se starten på.
Det är inte rimligt att stora delar av den svenska viltförvaltningen ska ödeläggas av överambitiösa nationella mål för rovdjuren.
Det vilar ett tungt ansvar på den nu sittande rovdjursutredaren att redovisa de verkliga kostnaderna för rovdjursstammarnas utveckling.