”Dagens älgar och dagens svenskar – vems angelägenhet är älgen” är namnet på ett av de föredrag om älg som presenterades på dagens stora seminarium Sveriges Vildnad, med älgen i fokus. Ekman ger oss en tidsresa genom en resumé i fotografier av älgen och dess plats och betydelse i den svenska landsbygden från svunna tider fram till nutid. Jag rycks med, glädjen och betydelsen i samhället över vår nationalsymbol sprider sig i kroppen samtidigt som inre förtvivlan ger sig till känna. Det är vi människor som genom vårt sätt att bruka skogen, vårt sätt att prioritera homogena mörka fiberskogar” dvs. vad vi tror är ekonomisk vinning” före mångfald, som lett till detta.

Nästa talare från Artdatabanken beskriver läget och hur nära älgen är rödlistning, älgen är ett till antal snabbt minskande art. Mina tankar rusar – nu kanske vi alla trots ”vilken keps vi bär”, ser läget för vad det är och värnar vårt ädla högvilt, genom att se och normalisera att vilda djur äter och tillåta många fler bett innan det heter betesskador. Samtidigt måste vi så klart arbeta aktivt med ett viltanpassat brukande.

Då kommer nästa talare och mitt ljusa sinne mörknar, skyddsjakt på älgkalvar, förlängd jakttid på klövvilt. Alla ska dra sitt strå till stacken, genom att verka där man själv kan i förvaltningen. I detta fall, är man jägare ska man skjuta de sista älgarna som jaktlaget tilldelats…Det är här vi tappar helhetsperspektivet.

Blev så glad när jag hörde norska statens jakt- och fiskechef tala. Han började med att tala om älgens betydelse för honom, för sina förfäder och för kommande generationer. Norska statens syn på älg är en helt annan än de svenska myndigheternas. Här värnar man älgen och ser verkligheten med andra glasögon, mångfaldens glasögon.

Vi måste vända trenden och framför allt måste vi ändra inställning till vilka värden som väger över, pengar eller mångfald. Vad är rätt och vad är fel målsättning? Det handlar om att se älgen som den fantastiska del av den svenska faunan den är och dra åt den” kran” som så länge stått öppen.

Karin Stoeckmann, Jaktvårdskonsulent och Magnus Carlsson, Jägareförbundet Blekinge