Fjällgäss. Foto: Niklas Liljebäck

Fjällgås

Fjällgåsen är en liten grå gås som häckar i ett mycket begränsat område i Norrbottens fjällvärld och vars population minskat drastiskt under 1900-talet. Idag finns bara 10-20 par i Sverige.

2012-09-07

Kännetecken

Fjällgåsen är den minsta av de grå gässen (Anser) och kan möjligen förväxlas med alla dessa. Fjällgåsen är mycket närbesläktad med bläsgåsen och denna art utgör den absolut största förväxlingsrisken och arterna kan vara extremt svåra att skilja åt för ett otränat öga. I flykten ska man vara extra försiktigt innan man bestämmer en fjällgås till art.

Men fjällgåsen har oftast en tydlig gul ögonring och en betydligt mindre näbb än bläsgåsen. Vingspetsarna sticker ut bakom stjärten hos fjällgås medan dessa slutar i höjd med stjärtfjädrarna på bläsgås. Fjällgåsen har kortare hals och mindre huvud än bläsgåsen och upplevs oftast som mycket slank och långvingad.Oftast går bläsen hos fjällgås längre upp på huvudet än hos bläsgås. I många fågelböcker anges att fjällgåsen har mindre påtagliga svarta bukfläckar men variationen hos bägge arter är stor.

Läten

Fjällgåsen har ett gällt melodiskt, nästan visslande, kacklande ”kikyi-kikyi”. I fjällvärlden hörs detta kacklande lång väg. Lätet skiljer sig från det mer grovhuggna kackalndet som hörs från bläsgås.

Utbredning och status

Fjällgåsen förekommer idag ytterst fåtaligt i de nordligaste delarna av Sverige.

Den svenska populationen är sydvästflyttande och flockar ses regelbundet i de södra delarna av landet, främst vid Sundsvall, Hudiksvall, Hjälstaviken (Uppland) samt vid Svensksundsviken och Roxen (båda i Östergötland). Under vårsträcket rastar ett varierande antal i älvdalarna nedanför fjällkedjan. Flertalet eller alla, av de i Sverige observerade fjällgässen hör till den svenska populationen.

Ekologi

Fjällgäss häckar parvis, flerårig parbildning är regel och livslång parsammanhållning är vanlig. En hane kan ibland ha två honor. Könsmognad inträder vid två års ålder, men cirka hälften av honorna dröjer med sin häckningsstart tills de är tre år gamla. Vuxna fjällgäss uppvisar starkt ortstrohet till tidigare häckningslokaler och ungfåglar har hög trohet mot lokalen där de lärt sig flyga. Unga honor uppvisar en mycket hög trohet till sin födelselokal, medan hanarna kan bilda par med honor från andra populationer i vinterkvarteren och därigenom länkas över till andra bestånd.

Häckningslokalerna ligger i områden med sjöar och småtjärnar i fjällens björk- och videzoner, men arten förekom tidigare sällsynt ända ner i barrskogszonens övre del. För sin häckning föredrar fjällgåsen sjöar i vars närhet det finns en mosaik av öar, deltaland, sandrevlar och myrar. Relativt många häckar på öar. Boet ligger i regel i dvärgbjörkris.

Äggläggningen sker från mitten av maj när snöfria områden bildas och när isarna på sjöarna börjar bryta upp. Under sena vårar kan häckningen avbrytas eller ställas in. Kullstorleken är normalt 3–6 ägg och ruvningstiden 25-28 dygn. Honan ruvar ensam, medan hanen vaktar i närheten av boplatsen och försvarar boet mot korpar och kråkor genom att attackera dessa i luften. Fjällgåsens eminenta flygförmåga kommer då till sin rätt.

Båda föräldrarna hjälps åt att leda ungarna. Kullen rör sig mellan sjöar, tjärnar och myrområden i häckningsområdet. Förflyttningar till fots till högre nivåer förekommer åtminstone i vissa delar av artens häckningsområde. Ungarna blir flygfärdiga vid 35-40 dagars ålder. Familjerna går mot slutet av ungperioden samman och bildar flockar. Familjen håller ihop under höstflyttning, övervintring och en del av vårflyttningen. På detta sätt lär sig ungfåglarna sträckvägarna av föräldrarna.

Fjällgäss som har ungar ruggar sina vingpennor under ungarnas uppväxttid och återfår flygförmågan strax innan ungarna blir flygga. Gäss utan ungar söker sig till särskilda ruggningslokaler, som kan ligga nära eller långt från häckningsområdet. En sådan lokal har nyligen upptäckts i Lappland (2011) och dessutom frekventeras sedan länge en lokal i Hälsingland. Sannolikt finns flera lokaler.

Foto: Projekt Fjällgås

Rastplatser

De svenska fjällgässen anländer i början av april till rastplatserna i Mellansverige och södra Norrland. Hur intensivt rastlokalerna närmast nedanför fjällen utnyttjas tycks bero på rådande vattenstånd på lokalerna, på snöförhållandena i häckningsområdet och möjligen gässens kondition när de anländer. Fjällgässen företar sonderande flygturer upp till häckningsområdet för att inspektera häckningsplatserna så att häckning kan starta så snart förutsättningarna är de rätta.

De lämnar häckningsområdet i slutet av augusti, rastar numera en längre tid på lokaler i södra Norrland och Mellansverige och anträder flyttningen till vinterkvarteren i Holland i månadsskiftet september/oktober vilket oftast sker i en etapp.

I fjällen betar vuxna fjällgäss utan ungar ofta på myrar. Kullarna håller sig mycket nära stränderna när ungarna är små, synbart ofta inne i videbården. Men redan efter någon vecka söker de sig tidvis ut på myrarna. Ruggande gäss äter bland annat flaskstarr men rör sig också en bit från stranden. Under sensommaren uppskattas bär och i synnerhet kråkbär intas i stor mängd när tillgången så möjliggör.

Stammarna

Häckningsområdet har alltsedan 1940-talet successivt minskat och den nuvarande utbredningen är begränsad till ett område i svenska Lappland (där förstärkning av beståndet skett genom utsättning). Eventuellt kan häckning tillfälligt ske utanför detta område. Fjällgåsen klassas internationellt som utrotningshotad och är den enda fågelarten med förekomst i Sverige som förts upp i denna kategori.

Världspopulationen, som uppskattas till 20 000–25 000 individer (inklusive årsungar), visar en nedåtgående trend. Den totala fennoskandiska populationen uppskattades 1980 till 160–260 individer och vid 1990-talets början till cirka 60 häckande par. Antalet häckande par i Sverige uppskattas för närvarande (2011) till 15-25 par och har under senaste decenniet ökat långsamt.

Jakt och Viltvård

Fjällgåsen är en av de mest hotade arterna i Sverige. Den tillhör ”statens vilt” och hittar man en död eller skadad fjällgås ska man kontakta polisen. Sedan 1970-talet har Projekt Fjällgås försökt rädda fjällgåsen i Sverige.

Fjällgåsen och människan

Fjällgåsens kraftiga tillbakagång från mitten av 1900-talet kan troligen förklaras av flera samverkande negativa faktorer. I häckningsområdena kan ökade störningar, illegal jakt och vattenkraftsutbyggnad samt rödrävens expansion till högre zoner i fjällen ha medverkat till artens tillbakagång. Igenväxning av slåttermarker vid Norrlandskusten och i inlandet kan vara bidragande till tillbakagången i vårt land. Avsaknad av lämmelår under långa perioder kan ytterligare ha försämrat förutsättningarna.

Däremot bedöms numera tidigare uppgifter om omfattande slakt i fjällen under ruggningstiden som icke trovärdiga. Predation av rödräv antas påverka den svenska populationen påtagligt. Erfarenheterna av intensiv efterhållning av rödräv i norra Norge under senare år har där medfört bättre överlevnad av ungar och vuxna fjällgäss. Häckningsresultatet för den svenska populationen tenderar bli högre under år med låga antal av rödräv och under år med rik lämmelförekomst.

Den svenska populationen är genom sin flyttning mot sydväst via rastlokaler och till vinterkvarter förskonad från alltför hög beskattning. En utökad jakt för att hantera de växande bestånden av grågås och bläsgås kan dock innebära en ökad risk för att fjällgäss skjuts av misstag.

Ett nytt hot i fjällregionen är de störningseffekter som uppstår av ett alltmer intensivt och utbrett fiske, i Sverige speciellt efter 1992 då det nya upplåtelsesystemet ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen trädde i kraft. Detta kan ha en menlig inverkan på häckningsframgången.