Genom att anlägga en viltåker kan man skapa både foder och skydd för viltet. I slättbygd sår man med fördel olika grödor i remsor på viltåkern, för att ge mer variation i landskapet. I mellan- och skogsbygd kan man lika gärna blanda olika grödor. Tänk på att en viltåker kan hjälpa många olika arter av jaktbart vilt. Då krävs dock att man arbetar med flera olika grödor, och ser till att det är rik förekomst på insekter i viltåkern. Bara fläckar erbjuder upptorkningsytor för viltet och ogräs erbjuder näringsrika frön; det är därmed bara en fördel om det växer litet ojämnt här och var i viltåkern. Undvik så långt möjligt att spruta mot ogräs och insekter, eftersom de är viktiga födoresurser för mycket av småviltet. Fleråriga grödor, som exempelvis klöver, är begärliga för viltet och ett arbetsbesparande alternativ till mer krävande ettåriga grödor, som till exempel fodermärgkål. Jägareförbundet ger kurser i hur man anlägger en viltåker.

Inom tävlingen definieras en viltåker som en sådd gröda som inte skördas, alternativt där man avstår från att ta minst en skörd (för vall). Grödan får istället stå kvar på rot för viltet. En viltåker räknas som nyanlagd om den såtts under 2009.

En viltåker med fleråriga grödor, som klöver eller lusern, behöver slås eller putsas för att grödan fortfarande skall vara smaklig för viltet. Tar man en skörd av exempelvis rödklöver kan man självfallet utnyttja denna för att utfodra viltet under vintern. Man bör inte ta första vallskörden förrän efter midsommar, för att skona reden, kycklingar och killingar.

Inom tävlingen räknas en redan sådd viltåker, där man utför någon form av åtgärd för att öka smakligheten eller tillgången till skydd, som ”underhåll viltåker”.

Mycket stora arealer i Sverige upptas av kraftledningsgator, som är mark tagen ur normal markanvändning. Här finns en stor potential för att skapa kvistfoder i lämplig höjd för viltet, eftersom man i princip inte tillåter högre buskar och träd. Finns det inte tillräckligt gott om Salix, lövuppslag eller ungtall kan man självfallet komplettera med plantor eller sticklingar. För att plantera, och sköta, lämpliga buskar och träd krävs dock tillstånd av den som äger och sköter nätet, samt markägaren.

Inom tävlingen räknas ledningsgata bredare än fem meter. Befintlig vedartad växtlighet skall toppröjas när så krävs, och områden utan vedartad vegetation kompletterats med lämpliga plantor. Längden på den del av en kraftledningsgata som sköts anges i meter.

Olika videarter (släktet Salix) utgör ett mycket smakligt foder för klövviltet. Man finner ofta naturliga Salixridåer längs diken eller i fuktiga åkerbryn, men buskarna har inte sällan hunnit över betningsvänlig höjd för klövviltet. För att skapa tillgång till kvistbete bör man röja ned buskarna till knä- eller midjenivå med regelbundna intervaller, om inte klövviltet håller buskarna nere genom högt betestryck.

Inom tävlingen räknas naturliga Salixridåer som sköts genom toppröjning. Längden på en Salixridå som sköts uppskattas och anges i meter; delar som inte är bevuxna med Salix räknas bort.

Lövtäkt är ett bra sätt att skaffa fram ett uppskattat foder för viltet, och kan utföras både genom toppröjning och genom att hamla större träd. Tar man löv genom toppröjning skapar man samtidigt ett mer begärligt kvistbete på stammarna som röjts, och får dessutom en större produktion av begärliga örter i markskiktet. Lövet tas tillvara genom att man samlar det i kvistkärvar, som torkas inför vintern. Torkningen kan exempelvis ske i lador eller på lövhässjor, som även kan fungera som foderhäckar under vintern.

Inom tävlingen räknas lövhässjor som reses i landskapet, lämpligen i områden där man skapat goda förutsättningar för viltet. Används löv på annat sätt för utfodring räknas det som utfodringsplats.

De flesta videarter (släktet Salix), undantaget sälg, kan förökas med sticklingar under våren. På så vis kan man enkelt och billigt skapa remsor med smakligt foder. Man bör tänka på att välja att sätta sticklingar i områden som inte löper risk att torka ut innan sticklingen rotat sig.

Precis som med anlagda häckar och bryn kan det vid stora tätheter av klövvilt krävas stängsling under etableringsfasen. Då får buskarna chansen att bli stora nog för att producera större mängder foder. Alternativt försöker man sätta sticklingarna där de får skydd av annan vedartad växtlighet under etableringen.

Sticklingar tas enkelt från naturligt förekommande buskar, men man kan också köpa plantor. Det är klokt att variera mellan olika arter, eftersom de olika sorterna får sina blad, respektive tappar dem, vid olika tidpunkt och dessutom kan de variera i smaklighet under säsongen. Olika Salix-arter blommar också vid olika tidpunkt. Genom att välja olika arter skapar man tillgång till nektar och pollen för humlor och bin under en längre period.

Sälg och andra videarter (släktet Salix) är nödvändiga inslag i skogsmiljön för bin och humlor under den tidiga våren innan andra växter blommar. Utan goda förutsättningar för pollinatörerna blir det heller ingen god tillgång på blåbär, hallon, äpplen eller andra insektspollinerade bär och frukter. Genom att spara sälg och andra Salix-arter inom skogsbruket kan man alltså gynna både viltet och människan.

Inom tävlingen räknas antalet sticklingar och plantor man satt ut.

Är det mycket snö kan man gynna viltet genom att ploga bort snö från trädor och vall. Därmed blir det lättare att komma åt födan under vintern. Litet beroende på hur vintern varit börjar tillväxten dessutom snabbare på våren.

Inom tävlingen räknas längden på upplogade stråk på åker eller vall, där det finns foder för viltet.

Genom att fälla aspar kan man på ett enkelt sätt skapa tillgång till knoppar och bark, som utnyttjas av klövvilt och harar under vinterhalvåret. Älg kan till och med utnyttja barken från fällda aspar flera år efter att de fällts, om de övre delarna av stammarna får ligga kvar.

Inom tävlingen räknas antalet aspar man fällt, men observera att man även får poäng för att friställa aspar. Detta gynnar också mångfalden och viltet.

Asp är en nyckelart för mångfalden i mycket av den svenska skogen, och även för viltet. Man bör därför aktivt spara gamla aspar och se till att nya rekryteras. För att få framgångsrik rekrytering av asp är det viktigt att inte röja de täta, unga bestånden innan en del stammar vuxit sig så höga att de inte längre är smakliga, eller kan knäckas av älgen. Det är en enkel och värdefull viltvårdsåtgärd att fälla aspar under vintern, men det är följaktligen viktigt att samtidigt spara aspar i landskapet!

En stor ek kan producera flera hundra kilo ekollon, som är en mycket uppskattad föda för viltet. Samtidigt är gamla ekar extremt värdefulla ur naturvårdssynpunkt, eftersom de hyser en mängd hotade arter. Eken utgör ett mycket uppskattat kvistfoder som ung, och det kan därför vara svårt att få rekrytering av ek om man har höga betestryck från hjortdjur. Dessutom är eken känslig för konkurrens från exempelvis gran.

Det är från ett vilt- och naturvårdsperspektiv mycket angeläget att man arbetar aktivt för att försöka få framgångsrik rekrytering av både ek och asp. Inom tävlingen räknas antalet aspar och ekar man friställt, för att de skall kunna få utvecklas fritt utan konkurrens.

Stödutfodring fyller en viktig funktion under de delar av året då det är brist på föda för olika arter, och kan också utnyttjas för att styra viltet från områden där det kan orsaka skador på grödor och skog. Genom stödutfodring är det dessutom möjligt att hålla tätare populationer än vad som annars vore möjligt. Stora ansamlingar av vilt kan dock leda till att sjukdomar lätt sprids och till skador på grödor och skog. Övrig fauna och flora kan också skadas av mycket stora koncentrationer av vilt, eller av själva utfodringen. Det är mycket viktigt att utfodringen sköts på ett ansvarsfullt sätt, först och främst för floran och faunan men även för jägarkårens anseende. Man bör helt undvika att utfodra med livsmedel.

Inom tävlingen räknas antalet permanenta vinterfoderplatser för klövvilt, där man utfodrar med naturligt foder (exempelvis spannmål, sockerbetor eller silage) eller foderpellets.

Ovanstående gäller i ännu högre grad för fälthöns, som under stränga vintrar kan vara mer eller mindre helt utlämnade till att utnyttja stödutfodring.

Inom tävlingen räknas antalet permanenta vinterfoderplatser för hönsfåglar, där man utfodrar med naturligt foder.