Häckar erbjuder fältviltet en rik tillgång på örter, insekter och skydd. Samtidigt påverkas mikroklimatet gynnsamt, och man har visat att man genom att anlägga lähäckar kan skapa ett klimat som motsvarar en åker belägen 30 mil längre söderut. Därmed kommer avkastningen att öka avsevärt på den kvarvarande åkerarealen, efter att man anlagt lähäckar. Generellt kan man säga att en kombination av större träd och bärande buskar, t.ex. hagtorn och slån, är bra. De större träden skapar ”gläntor” i häcken där solljus når till marken och skapar en rik örtflora. Välj gärna träd som blommar rikligt och ger bär och frukter, som t.ex. rönn, apel och ek. Det är inte nödvändigt att anlägga permanenta häckar med vedartad växtlighet; det går även att använda högväxta grödor, som ger andra fördelar för viltet i form av föda och skydd. Häckarna skapar också ledlinjer i landskapet, som viltet gärna följer. Viltremisser liknar häckar till sin struktur, men avdelar inte landskapet eller binder samman miljöer på samma sätt som en häck.

Inom tävlingen räknas häckar och remisser som nyanlagda det år som man planterat dem. Uppskatta längden på miljön som skapats, och ange den i meter.

Brynzonerna erbjuder en oöverträffad livsmiljö för mycket av viltet, men det är viktigt att brynen inte får växa igen. Sträva efter en förhållandevis bred zon mellan åkermark och skog, där man röjer bort vedartad växtlighet närmast den odlade marken. Buskar får sedan ta större och större plats i en gradvis övergång till en sluten skogsmiljö. Bärande buskar och träd, som rönn, slån, hagtorn, nypon och hägg, är viktiga för många fåglar. Slån ger även optimalt skydd för fältviltet. För att återskapa en fungerande brynmark kan det vara nödvändigt att inte bara avverka i skogskanten och röja buskar, utan att även plantera lämpliga bärande arter. Använd i möjligaste mån plantor från inhemska arter, eftersom de är lämpade för vårt klimat och olika djur är vana att utnyttja dem som föda.

Inom tävlingen räknas bryn som nyanlagda det år som man huggit ur ett bryn ordentligt och kompletterat med att plantera bärande buskar om så krävts. Uppskatta längden på miljön som skapats, och ange den i meter.

Lähäckar, bryn och remisser behöver skötas, exempelvis genom röjning, toppröjning och plantering, så att man samtidigt bibehåller ett ordentligt skydd men också skapar tillgång till örter och kvistfoder. En tumregel är att de flesta buskar tål att kapas ned till ungefär 50-60 cm, och då erbjuder de dessutom fortfarande skydd.

Inom tävlingen räknas bryn, remisser och häckar som ”underhåll” om man skött dem under året, för att skapa kontinuerlig tillgång till foder och skydd. Uppskatta längden på redan befintliga miljöer som underhålls, och ange den i meter.

En klassisk viltvårdsåtgärd är att bygga hartak, som skydd för predation för främst harungar. Ett enkelt sätt att bygga hartak är att utnyttja uttjänta lastpallar, och spika igen dem så att de bildar ett tak som harungar kan krypa in under. Annars kan man använda rundvirke som läggs tvärs några mellangrova stockar. Takhöjden bör vara c:a 1 dm, och hartaket bör placeras på torr mark där hararna gärna uppehåller sig, exempelvis i brynzoner.

Inom tävlingen räknas antalet underhållna hartak som anlagts på marken, och som motsvarar två SJ-pallar eller 3m2 i storlek.

Ett enkelt sätt att skapa skydd för viltet är att samla ihop röjda stammar och buskar i högar, som gärna får ligga på stubbar eller någon tvärliggande kraftigare stam. Därmed skapas mer utrymme under rishögen. Högarna utnyttjas som skyddade boplatser av allt från småfåglar och änder till vildsvin, och erbjuder även värdefullt skydd för harar. Rishögar kan också utnyttjas för att skydda begärliga skott och plantor, tills de är stora nog att tåla betning.

Inom tävlingen räknas antalet rishögar som lagts upp för att skapa skydd på åkerholmar, i skogsbryn och i skogsmark. Stammar och kvistar får inte vara så ruttna att högen inte längre erbjuder något skydd för att räknas. Ange antalet högar som erbjuder skydd.