Harry Hamilton, riksjaktvårdskonsulent 1938-1966, skrev redan 1935 i Svenska Jägareförbundets tidskrift:
”Vi måste söka göra jaktvården populär… Är det inte på tiden att vi utbyta ordet jaktvård mot viltvård. Ordet jaktvård inbegriper i sig för den ytlige och icke initierade lekmannen för mycket av jakt. Ordet viltvård, däremot, trycker mera på skyddet och vården av viltstammen.”
Hamilton ville inte bara att viltvården skulle syfta till att få fram en kraftig stam a matnyttigt vilt utan också omfatta andra fåglar och djurarter och inkludera naturskyddsåtgärder av olika slag.
På 1940-talet upplevde Sverige alltmer vikande småviltstammar.
För att försöka förstärka dessa började man i allt större omfattning föda upp vilt för utplantering. Det gällde framför allt skogshare, tjäder, rapphöns och fasan.
Resultatet blev dock inte som förväntat. Till stor del blev det utplanterade viltet lättfångade byten för rovdjuren.
Det medförde en ökande propaganda för bekämpning av dessa. Olika åsikter om rovdjursbekämpningens omfattning skapade ett behov av en organiserad viltbiologisk forskning. Det var också nödvändigt med försöksområden där olika åtgärder och deras effekt kunde testas. Där kom Öster Malma in i bilden.
När Jägareförbundet startade sin verksamhet där 1946, gavs ytterligare möjligheter att utföra försök inom viltvården. En annan åtgärd för att sprida och inpränta kunskaperna om jakt- och viltvård var att inrätta en utbildning för professionella jaktvårdare. Alltså den nuvarande viltmästarutbildningen.
Harry Hamilton ansåg, i en artikel i Svensk Jakt 1945, att ”framtiden skulle behöva dem… Jaktvårdens evangelium krävde kunniga uttolkare”.
Titeln viltmästare lanserades så sent som i slutet på 1970-talet. Tidigare kallades eleverna helt enkelt utexaminerade jaktvårdare.